Om att gå i väggen – utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom – måndag 4 januari 2016. Jag har gjort mig iordning för att gå till jobbet efter julledigheten. Ytterkläderna är på och jag ska öppna ytterdörren. Det går bara inte. “Väggen” eller utmattningssyndrom var ett faktum.

Vägen dit

Tre år tidigare föddes vår son och samtidigt blev jag chef för avdelningen jag arbetade på. Avdelningen fungerade inte utan det var många interna stridigheter. I och med min nya roll ökade kraven på mig markant och så även arbetsbördan och mängden möten. Mellan möten skulle avdelningen skötas och olja gjutas på vågorna. För detta kompenserades jag med 3 000 kr mer i månaden.

Bostadsrätten som vi bodde i hade passat oss perfekt i några år till, såldes till förmån för en stor, fin och dyr hyresrätt på 157 kvm. Den i princip nya och fina bil vi ägde upplevde jag var för liten när man har barn. Den såldes med förlust till förmån för en herrgårdsvagn. Då vi tidigare bodde på 70 kvm behövde vi möblera upp vår nya lägenhet vilket också gjordes. Någonstans här upphörde min träning, musiklyssning och matlagning som jag tidigare njutit så av. Kontakterna med vänner blev färre och färre.

En känsla av meningslöshet började gro. Varför sliter jag halvt ihjäl mig för att ha råd med en flådig lägenhet och alla prylar? Så mycket av min tid läggs på att bara få råd med något jag inte hinner njuta av. Så mycket av min tid läggs på annat än min fru och nyfödda son.

Sagt och gjort – beslutet togs att ta ner kostnaderna för att kunna köpa ett hus. Vi rev upp bopålarna och bytte till en hälften så dyr lägenhet i ett sämre område. Vi trivdes inte. 8 månader senare flyttade vi från den lägenheten till vårt hus. På ett och ett halvt år bytte vi adress tre gånger. Nu skulle jag igång och renovera hus!

Mitt i denna cirkus började jag få dubbelslag på hjärtat och svårt att andas på. Jag kände mig svimfärdig på möten och fick använda tekniker som “applied tension” för att få upp blodtrycket så att jag inte skulle svimma. Jag hade svårt att fokusera och fick spela in möten i hemlighet för att kunna lyssna efteråt på vad som sagts och beslutats.

Att hålla i möten eller dra presentationer blev så laddat att jag innan julledigheten 2015/16 fick pressa mig till mitt yttersta för att ens ta mig till konferensrummet. Jag vacklade alltså rejält på jobbet och även hemma. Mitt humör och tålamod var inte det bästa vilket min fru verkligen kände av. Sömnen fungerade inte, jag hade fått tre lunginflammationer på två år, var konstant småsjuk och jag höll på att gå sönder.

Utmattningssyndromet är ett faktum

Åter till den 4 januari 2016. Jag kunde inte fysiskt förmå mig att gå ut genom dörren. Jag förstod inte hur jag skulle kunna köra vår bil för att ta mig till jobbet. Det var som att jag glömt hur man gör. Avgrundsångest, allt rämnade och den jag tidigare var raderades där och då på hallmattan. Jag kommer inte ihåg mycket av den dagen mer än att jag fick en akuttid hos min läkare samt att jag ringde mitt företags HR-chef.

Här sker dock något jag aldrig kommer glömma. När jag står jag pratar med HR-chefen tittar jag ut ur sovrumsfönstret. Det har stormat den natten och många grenar har fallit ner i parken utanför. En parkarbetare håller på att samla ihop grenarna och jag står och iakttar henne under mitt samtal. Hon går från vägen, där hon har bilen parkerad, och plockar upp en pinne. Den går hon tillbaka till bilen med och lägger på flaket. Det gör hon om och om och om och om igen. En pinne i taget. INEFFEKTIVT! tänker jag. Jag hade samlat famnen full, hittat en säck eller en kärra. Vad som helst! Här finns rum för optimering! Nu inser jag dock att jag måste bli mer som henne för att kunna fungera.

Läkaren sjukskriver mig heltid i en månad, 25% i en månad, 50% i en månad och sedan 75% i två veckor. Antidepressiva, sömntabletter och lugnande sätts in. Tid för KBT bokas in.

En vecka senare bokade min arbetsgivare in mig ett möte. Att fysiskt ta sig till det mötet var svårt. Det kändes som om att man bett mig hoppa till månen. Jag tog mig dock dit med stor möda. De beklagade vad som hade hänt och bad mig att vila upp mig samt att de fanns där för mig. Det mötet gav mig andrum att kunna släppa jobbet och “bara” vara sjukskriven.

Vägen tillbaka

Första månaden var hemsk. Jag låg bara hemma och kämpade mot biverkningarna som antidepressiva läkemedel kan ge när de sätts in. KBT terapin skulle inte börja förrän senare och jag visste knappt vem jag var längre. Det är en overklig känsla att inte veta om man någonsin kommer bli människa igen.

Inget av det jag tidigare byggde min självbild på fanns kvar. Jobb, försörjning, träning, socialt liv. Jag tappade bort mig och hittade inte hem i mina egna kvarter. Jag fick lämna Willys när jag handlade eftersom jag inte redde ut att hitta varor eller komma ihåg min kod till kreditkortet. Jag fanns inte kvar. Som grädde på moset var det mörkt, kallt och januari.

I början av sjukskrivningen fann jag podden “Sinnessjukt” av Christian Dahlström. Jag är evigt tacksam att jag hittade honom där och då. Jag orkade inte läsa men att lyssna gick bra. Avsnitten om utmattningsdepression, utmattningssyndrom och utbrändhet med Marie Åsberg (#20 och #21), samt avsnitt om antidepressiva läkemedel (#46 och #48), gjorde att jag förstod vad jag hade att göra med. Det var en förlösande känsla. Jag var inte ensam och andra verkar ha rett ut det.

I slutet på första månaden började biverkningarna släppa och livet kännas lite, lite ljusare. Energin återkom, trodde jag. Det visade sig att den energin tar slut väldigt snabbt. När jag började på jobbet 25% var det precis vad jag klarade. Jag var i praktiken arbetsbefriad men bara att vara där var så ansträngande att jag gick hem och sov till min fru kom hem från jobbet vid femtiden.

Energin kom dock till slut tillbaka. Jag måste dock fortfarande vara väldigt vaksam och planera in vila. Två aktiviteter en helg går inte, en av dagarna måste vara fri. Det är som Pia Dellson skriver i sin bok “Väggen”- “vad roligt, det måste jag akta mig för” (boken finns på sidan boktips).

Jag är nu tillbaka 100% på samma arbetsplats men med en annan roll. Jag arbetar inte längre som chef utan som specialist. Att komma tillbaka till samma tjänst hade inte fungerat och jag är tacksam att möjligheten att byta tjänst ordnades.

Utmattningssyndrom och att gå i väggen
Viktigast. Punkt.

Detta utmattningssyndrom har gjort att jag fått mina prioriteringar klara för mig. Tid med familjen, vila och hälsa är inte längre förhandlingsbart. Jag har inte längre några ambitioner om att göra karriär. Jag har dock högre ambitioner än tidigare om att finnas där för mina nära – och förhoppningsvis, på något sätt, göra världen lite bättre.

Inlägget skriver jag rakt upp och ner och släpper som det är. Det blev långt men skulle kunna göras längre och bättre. Känslan är dock lite nu när jag skriver detta som jag kände innan jag gick i väggen. Jag har alla pusselbitar men att lägga pusslet och se hela bilden är svårt.
Det behövs kanske ingen Einstein att förstå varför vi köpa tillbaka vår tid genom att dra ner på konsumtionen och att öka investeringarna.

Vill ni veta mer? Christian Dahlströms podd “Sinnessjukt” är verkligen otroligt bra. Pia Dellsons bok “Väggen” är utmärkt att läsa både som drabbad och anhörig. Hon fångar i korta stycken vad en människa som drabbats av utmattningssyndrom går igenom.

Har ni frågor om utmattningssyndrom får ni självklart gärna kommentera eller maila mig frågor / feedback.

Signatur