Det skälls ofta på chefer och jag gissar att de flesta har haft en chef som visat sig vara mindre kompetent för att lösa sin uppgift. Vissa (kanske många) har varit inkompetenta på ett eller annat sätt? Kanske ”Peters princip” kan förklara varför?
Vi tar mig själv som exempel. Under hela mitt arbetsliv har jag bara tackat ja till alla nya tjänster och befordringar. Jag har ingen egentlig utbildning för det jag gör. Min bakgrund och utbildning är inom grön biologi men jag peakade som inköpschef på ett av Europas största företag inom sitt område.
Jag är vetgirig, lär mig snabbt och jag är en teamspelare. Energi och idéer brukar jag också tillföra mixen. Detta har gjort att jag fått nya positioner med jämna mellanrum och klättrat. I varje steg har jag funnit min plats, utvecklat tjänsten, blivit sedd och sedan avancerat vidare.
Sedan tog det stopp. Jag hade blivit befordrad till min inkompetensnivå.
Peters princip
Peters princip lanserades 1969 av Dr. Laurence J. Peter. I sin princip beskriver han hur framgångsrika medarbetare i en hierarkisk struktur kommer att klättra och befordras till sin högsta kompetensnivå.
Pricipen säger att dessa medarbetare är bra på det de gör, de blir belönade för detta och klättrar vidare. Till slut tar det stopp och i detta sista steg har de blivit befordrade till sin inkompetensnivå.
Det sker alltså en förflyttning uppåt i hierarkin baserat på vad medarbetaren gjort och presterat tidigare. Till slut når medarbetaren ett steg där tidigare erfarenheter och färdigheter inte kan översättas till den nya tjänsten. Inkompetensnivån i hierarkin är nådd och där blir medarbetaren fast. I Peters princip kallas denna nivå ”The final placement” eller ”Peter´s plateau”.
- Givet att tillräckligt lång tid och tillräckligt många trappsteg finns kommer varje anställd klättra, och stanna, på en nivå som är högre än denna persons kompetens medger.
- Över tid kommer alla befattningar fyllas med någon som är inkompetent att sköta uppgiften.
Herr IGMR når sin inkompetensnivå
Åter till moi. När jag blev inköpschef nådde jag också min inkompetensnivå. Det var inte själva arbetet och vad som skulle göras som jag var dålig på och inte klarade av. Jag var dålig på att vara chef.
Jag ärvde en avdelning som låg i krig. Speciellt två personer var verkligt giftiga och de avskydde dessutom varandra. Att hantera detta var inget jag hade någon som helst utbildning eller träning i.
För att göra en lång historia kort gick avdelningen bra och mötte sina mål. Problemet var att jag inte kunde lösa situationen med stämningen på avdelningen. Medarbetare sjukskrev sig och jag kompenserade för detta genom att ta på mig och sköta deras arbetsuppgifter. Det tog så mycket på mig att det var en stor del av anledningen till att jag gick i väggen.
Nu ser min situation bättre ut och jag är jag tillbaka på en nivå där jag är kompetent och jag vill inte klättra.
Har Peters princip bäring?
Har detta bäring? Jag vill nog säga att det kan ha det och denna artikel i Forbes hävdar det. Att klättra baserat på vad man gjort förr kan inte direkt översättas till den nya rollen. Kanske kan man som i mitt eget fall, jobbet, teorin och hur det skall utföras bra. De mjuka bitarna hade jag inte och där kunde jag inte lösa min uppgift.
Vad tror ni? Givet tid och antal steg – kommer alla steg fyllas av personer som nått sin gräns och befinner sig på sin inkompetensnivå?
Ps. Vill du läsa mer? Boken finns att låna på bibblan eller att köpa här. Fler boktips hittar du här.
Och direkt tänker man, är jag där?
Eller lider man av Dunning-Kruger-effekten?
Eller båda?
Mvh
Fake it til you make it-lägret
Jag killgissar att du har långt kvar till din inkompetensnivå 🙂
I teorin ja men i praktiken kan vi väl hoppas på att några bra chefer har självinsikt och stannar på en nivå där de gör nytta!
För egen del håller jag på att få nya chefer på alla nivåer så jag bara väntar på den kompletta chefen/idioten, ber att få återkomma med resultatet omkring jul!
Spännande!
Jag har faktiskt ett väldigt bra ledarskap på alla nivåer i företaget jag arbetar på. För kort tid och för få karriärsteg kanske är anledningen?
Ja…intressant inlägg. Jag läste det med stor behållning, för det är verkligen intressant med dynamiken på en arbetsplats. Jag vet inte exakt om jag har så mycket att tillföra kring just termen inkompetensnivå, jag måste nog suga på det begreppet lite. Däremot har jag alldeles för mycket jag skulle vilja skriva om arbetsplatser och rådande arbetssituationer för många, men jag måste fundera lite till. Sedan blir det ett eget inlägg om den saken!
Kul! Det ser jag fram emot.
Som organisationspsykolog som har haft en del chefshandledning kan jag säga att finns det en brist på de allra flesta ställen är det just hur man är ledare. Man kan sitt jobb, är kompetent och duktig, blir befordrad och därmed chef över andra. Men i de flesta fall ingen erfarenhet, eller utbildning, eller ens handledning, i vad det innebär att vara chef och bla hantera konflikter bland personalen. Senaste tiden har jag haft så många samtal med personer som farit oerhört illa i sin roll som chef, flera av dem i sin första chefsposition med massa krav och noll stöd. När det sen inte funkar kommer kritik och ännu mer krav uppifrån att bara lösa det. Hur? Undrar då jag när chefsutbildningar och chefsstöd i de flesta organisationer är obefintligt
Låter precis som min situation. Jag fick i och för sig en mentor men råden han gav var inte super.
Jag tänker att det hör samman med att internutbildning överhuvudtaget verkat kollapsat i de flesta företag. Man har liksom ingen idé eller tanke kring hur man ska kunna ta folk från A till B eller vad ens kunskapskrav och förväntningarna är vid punkt B. Och då blir det nyckfullt och ogenomtänkt, vilket är att börja på minus.
”Vi har inte råd att inte utbilda vår personal” poppar upp i huvudet. Vem som skrev/sa det vet jag ej.
Väldigt aktuell tema för mig. Jag är en av de som har varit high performer i teamet och som resultat av detta blivit chef. Har varken fått handledning eller hjälp och har erfarenhet av att fara illa i mina första chefsposition. Jag inser att prestera själv är en sak, att få andra att prestera något helt annat. Och som mellanchef ska du vara lojal uppåt och hålla masken, inte visa dina känslor och samtidigt skapa förtroende, prestation och sammanhållning i teamet. Jag dividerar dagligen med mig själv om jag verkligen ska vara ledare eller inte. En del av mig säger – du är ingen bra chef så sluta (i för sig har jag fått höga betyg på undersökningar, men jag själv är inte nöjd med mig själv). Den andra delen säger – det hade varit otroligt kul att verkligen bli en uppskattad ledare, acceptera att det inte kommer av sig självt utan man ska lära sig och att det tar tid och det är ok att göra misstag på vägen. Och det hade varit kul att utmana den traditionella synen på hur en chef ska vara. Jag är trots allt bara en människa. Det som gör det svårt är frågan: vad är bra ledarskap egentligen och hur ska man som mellanchef manövrera mellan anställdas synpunkter/önskemål och ledningens krav?
Mitt i din sista fråga var där jag föll och gick i väggen. Det gick inte. Bristande kunskap? Inte rätt förutsättningar? Inte rätt virke? Vet inte men rollen är knepig och otacksam. Det borde vara den högst betalda tjänsten 😉
Man ska nog fråga sig om det är det man vill göra och varför man vill det. Tänker att det tar tid att bli bra på det och att chefandet i sig tar tid som jag inte har (eller vill ge). Då var det en annan femma och jag kunde ge hur mycket som helst.
Om du får bra på utvärderingarna kanske det räcker, dvs om du hittat en bra nivå? Utbildning och mentorskap tänker jag är något som bör ske fortlöpande oavsett.
Åh, det här brukar min man påminna mig om varje gång någon av oss får en dålig chef. Få principer känns så logiska som denna. Rätt trist att bli fast på en plats man inte behärskar. Egentligen helt sjukt, men tror oftast man får bli kvar där ändå.
Tänker också att LAS gör sitt för att cementera ens position. Antingen blir man kvar eller utköpt.