Vägen mot FIRE / ekonomisk frihet / oberoende och ett liv i linje med personliga värderingar.

FIRE – vad är lätt & vad är svårt?

En sak jag tänkt på den senaste tiden är att detta projekt vi håller på med – FIRE, FI eller ekonomisk frihet. Det är väldigt lätt och det är väldigt svårt. När jag lyssnade på senaste ChooseFI fick jag ytterligare tankar om detta. De har börjat med en serie där man får följa åtta hushåll som just funnit FIRE på resan – från start. Ett annat perspektiv än de vanliga framgångshistorierna om folk som lyckats och gjort patron ur.

Det lätta

Det ekonomiska, d.v.s. investera skillnaden mellan inkomst och utgift i breda indexfonder varje månad, om och om och om igen. Det kräver ingen större kunskap och det kommer göra dig rik. Tiden det tar beror på hur stor skillnad du lyckas åstadkomma mellan dina inkomster och utgifter samt att du skapar ett system där du sparar med en viss regelbundenhet, gärna månadsvis.

Gör man så här är ingen omöjlighet att bli ekonomiskt oberoende på 10-15 år – eller snabbare än så. Gapet mellan inkomster och utgifter, din sparkvot, avgör. Vi siktar på 8 år men inget är hugget i sten.

Teorin är lätt och vem som helst kan göra detta. Utmaningen kommer i den attitydförändring till vardagen, livet, arbetslivet och konsumtion som måste till samt den STORA frågan – vad ska du göra med den tid du köper? FI eller FIRE handlar om att skapa valmöjligheter för framtiden och om att kunna bestämma över sin tid. Investera pengar över tid och köp tillbaka din tid, din självbestämmanderätt och ditt liv.

Attityder – en utmaning

I stort och smått är detta en utmaning som varit rolig att ta sig an. Allt från vilken affär man handlar i och vilka varumärken. Bara detta att vi alltid köpte ekologiskt förr men slängde så mycket – kontraproduktivt. Sköljmedel var obligatoriskt och Eldorado & Lidl fanns inte på kartan. Vi har gjort en 180 och lägger pengar på det som betyder något och som gör skillnad. Om vi har Ariel eller Eldorado / Lidl tvättmedel märks inte i vardagen men det gör det i plånboken över tid. Speciellt om man omvärderar alla sina val.

Attityden till arbetslivet och sin roll i det hela har varit väldigt omvälvande. Det började med utmattningen och den kastade ett helt annat ljus över det jag nu ibland tänker på som ett vuxendagis där man löser samma problem om och om igen – samtidigt som man bränner livsenergi och sin tid på jorden. Arbete i sig är inte ett problem – tvärtom är det en förutsättning för att leva ett gott liv som jag ser det. Det tvingande 9-5 jobbet som nöter ut samt den egna konsumtionen som låser fast en där, det är problemet. Att se det och att göra något åt ekvationen har varit utmanande men otroligt givande på alla plan.

Stilleben signerat vår son. Stannar man inte upp ser man det inte.

Det svåra – framtiden

Den stora frågan i detta stora projekt är vad vi ska göra med den tid vi karvar ut. Metodiken fram till detta ser ganska lika ut för alla. Visst kan man investera i hyresfastigheter eller indexfonder men det är lite potato, potato. När det gäller framtiden och livet ställs allt på sin spets och det kräver mer. Starta eget utan krav på ekonomisk vinst? Resa jorden runt? Bli en digital nomad? Välgörenhet och frivilligjobb? Drinkar på stranden?

Personligen börjar jag landa mer och mer i att jag vill arbeta mer med händerna och i det gröna. En trädgårdsmästarutbildning lockar samtidigt som jag ser andra vägar också. Min digitala närvaro känns också positiv och lockande. Formen för det är dock inte helt klar för mig.

Jag vill också vara mer närvarande för min familj, vänner och för mig själv. Jag vill ha mer tid för äventyr, spontanitet och lärande. Mer oplanerad och obunden tid som inte behöver innebära att driva omkring. Jag tror att kreativiteten och inspiration kräver den sortens planerad tid.

Fru IGMR vill inte vara bunden av debiterbar tid och kontorspolitik. Hon vill fortsätta med samma yrke men på ett annat sätt som hon styr själv. Mer mot det konstnärliga och mindre sälj om jag tolkar henne rätt.

FIRE lätt svårt
Stenshuvud. Fint – mer av detta.

Var ska man bo?

Var vi geografiskt ska befinna oss är också svårt. Vår lilla familj har tre viljor men det går säkert att lösa. Jag vill ha mer natur och gärna ut på landet. De andra två vill inte det nu men senare vilket jag egentligen håller med om. Vi bor inom cykelavstånd till våra jobb och allt annat viktigt på MMM och Enkelboningskt vis. Dock känner jag mig ivrig då det kan vara svårt att njuta av det vi byggt upp i stunden när man vill vidare.

Det går säkert att lösa men den utmaningen kräver lite mer tid i den grå massan mellan mina öron. Vi sitter inte ihop fysiskt och man behöver inte göra allt tillsammans hela tiden. Lösningar finns alltid.

Hur ser ni på FIRE, resan och livsprojektet? Vad är svårt och vad är lätt?

Läst mer om varför vi vill uppnå FIRE här och om varför jag bloggar här.

Signatur

14 kommentarer

  1. Kristoffer

    Återigen ett oerhört klokt inlägg som sätter ord på det jag också går och funderar över nu när vi ”endast” har 4-5 år kvar till FI.

    Känner, likt dig, att jag vill ut på landet och jobba mera med händerna(jobbar som inköpschef idag på ett av dem större bolagen i Norden).
    Är uppvuxen på en gård med (arbetes)pendlingsavstånd till hela den skånska västkusten där i princip alla jobben finns för mig och min fru. Att kunna jobba med djuren och naturen på gården på heltid(inte 50+ timmar så som idag) är drömmen och det stora målet i livet. Att få kunna se, höra och dofta årstiderna dagligen i ett stressfritt mode hade varit fina kontraster mot idag.

    Med tanke på avståndet till de större städerna i Skåne finns också möjligheten för min fru att fortsätta arbeta – hon har samma önskningar som din fru verkar ha.

    Stort tack återigen för att du delar med dig av dina tankar – som du märker får jag otroligt mycket energi och input av dem!

    • Kristoffer

      Tillägg till ovan svar – kanske en liten gård på cykelavstånd till en mindre by med allt man/ni behöver(mataffär/skola/offentlig kommunikation etc.) skulle vara en bra kompromiss för er?

    • HerrIGMR

      Känns nästan som om inköp driver fölk mot FIRE. Utdelningsbagarn är inom den branschen och så även jag till viss del. Hade samma titel som du förr fram till väggkänningen. Nu har jag mer en amerikaniserad titel under supply chain. Hur som!

      Jag & vi har samma tankar som du/ni. Skåne är bra och det finns jobb här om man så vill. Har sneglat på Ängelholm och Bjärehalvön men också mer inåt landet på Hallandsåsens sydsluttning. Vill ha nära till vatten och skog. Svårt!

      • HerrIGMR

        Och som svar till din andra kommentar – det är drömmen nu. En gård som skulle kunna generera sidoinkomster, lite mark, snickeri, maskinhall (eller liknande) i mindre skala. Odling, kreativitet och en bas för det mesta.

        • Kristoffer

          Den drömmen följer jag helt – låter som en väldigt fin plattform och återhämtningsplats för er!

      • Kristoffer

        Haha ja, eller så är vi mera introverta folk som funderar över varför alla gör som dem gör och vågar gå emot. Eller så är vi bara ett konstigt släkte helt enkelt😊

        Helt enig – Skåne har allt vi önskar förutom vita vintrar kanske!

        Fina platser alla dem men prioriteringen mellan era önskningar bestämmer exakta platsen. Måste ni inte ha nära till havsvatten finns många fina och rimliga plaster där och på andra ställen. Jag är uppväxt på slätten och önskar mig vidderna igen men min fru är uppväxt med hav och skog – jag ser absolut tjusningen med detta också.

        Finns annars många fina naturområden med otroligt fina skogar i Skåne, vilka många ni redan har besökt har jag sett.

  2. fri2032

    Jag vet inte om det är för att det är måndag, men jag känner igen mig i din känsla av att inte kunna njuta riktigt av nuet, för att du ser framför dig vad som kommer sedan. Det är min ständiga kamp. Jag fattar att jag inte kommer bo där jag bor nu hela livet, men jag behöver ändå kunna vila i att just nu, på obestämd tid, är det här jag bor. Njuta av hur jag har det nu, utan att drömma eller längtar för mycket, men samtidigt tillåta mig att drömma och längta. Svårt!

    Tack för ett givande inlägg på en jobbig måndag! <3

    • Kristoffer

      Brottas med precis samma tankar. Samtidigt som jag önskar ”vara mera i nuet” mera ger också mina framtidsplaner mig väldigt mycket energi i nuet – svårt detta!

    • HerrIGMR

      Tack själv Fri2032. Det är en kamp och jag vet inte om du är lite i samma mode som jag. Känner lite att smekmånaden är över. Vi har optimerat, lärt oss, känt pirret, drömt, skaffat nya vanor och styrt om vårt liv till något bättre. Men nu går det lite på autopilot och det fungerar. Fas 2 är att förstå sig på sina egen vilja och ibland nyckfullhet.

      Vad är det i mitt nuvarande liv som är relevant och som jag vill ha kvar? Vilka av mina drömmar och famtidsvisioner har jag på grund av min nuvarande situation? Kommer jag trivas om jag förverkligar dem? Vilken grad av FIRE?

      “There aint no manual to our mind” sjunger en av mina favvoartister Kurt Vile. Så är det men man får kämpa på. Fästa blicken på målet och försöka förstå sig på vad det är man har att göra med, både sig själv och framtid. Obanad terräng.

  3. Kristoffer

    Tillägg till ovan kommentar: kanske en mindre gård med odlingsyta och något hus med möjlighet till snickeri som har nära (cykel)avstånd till ett samhälle som har allt ni behöver(skola, offentlig kommunikation m.m) skulle kunna vara något för er?

  4. Louise

    Bra inlägg! Lätt för mig – att månadsspara och tänka på inkomster/utgifter. Att ha en plan för FI är också ganska lätt. Svårt: Att behålla tålamodet och se slutmålet…

    Vi kämpar på!

    • HerrIGMR

      Kärnfullt sammanfattat och tack för kommentaren. Tålamodet och tiden är nog det som gör att jag inte tror att FIRE kommer bli den nya stora saken. Det krävs en hel del av en och mycket kan hända under tiden – saker man inte har kontroll över.

      Vi kämpar också på 🙂

  5. Fru Lugn

    Det svåra är definitivt tålamodet! Sparandet är på autopilot och kräver så lite uppmärksamhet att jag ibland blir frustrerad för att jag glömmer hur bra det faktiskt går, trots månatlig uppföljning. Får det vara såhär enkelt, liksom? Samtidigt har vi ju vänt lite på steken och bygger drömlivet innan vi är ekonomiskt oberoende. 30% av inkomsterna går till amorteringar, men jag kan leva med det. När ett lån är avbetalt så ökar vi takten på nästa, osv. Visst blir det rent matematiskt dyrare i längden, men vår upplevda ökning i livskvalitet går inte att mäta i pengar.

    Jag stod inte ut i vår lilla tvåa med ett frimärke till trädgård i mer än ett år ungefär, trots att den var mycket bättre än min tidigare lägenhet med minibalkong. En handfull extremt otrevliga grannar i bostadsrättsföreningen (skrek att vi var idioter och hotade oss och andra med än det ena än det andra) hjälpte inte, men jag var liksom färdig med den platsen ändå… noll utvecklingspotential efter ett strukturen var satt i trädgården. Av ren envishet försökte vi tänka kreativt och fundera på hur vi skulle kunna få plats med en hund och två barn och kanske hanka oss fram där i max fyra år till, men sen hittade vi vårt nuvarande hus och då var det kört. Vi har som bekant slagit av på spartakten och valt att flytta ut på landet, bygga köksträdgård och växthus, skaffa en hund till, jag har gått ned i arbetstid och är tjänstledig lite när jag känner för det för att dryga ut semestern, osv. Jobbpendlingen är längre och FIRE-målet skjuts längre framåt, men i gengäld är livet mer precis som vi vill ha det just nu, med undantag för alldeles för många timmar jobb. Vem vet vad vi kommer göra om tio år? Sparandet kommer fortsätta ticka på och vi närmar oss miljonen i “lösa” tillgångar (exkl. hus, bil, etc.), medan vi utforskar vad livet borde innehålla. Kanske landar vi i deltid på nuvarande jobb, eget företag, föräldraskap på heltid, vem vet? Den största skillnaden är att vi skapar oss frihet i vardagen och trevande utforskar vad det faktiskt kan innebära. Det allra svåraste tycker jag är att våga tänka STORT, men ett steg i taget så kommer vi nog dit också 🙂

    • HerrIGMR

      Inspirerande att ni tagit ett sådant helhetsgrepp. Jag förstår helt och hållet drivkraften då jag tror att vi verkligen delar trädgårdsintresse och natur. Man måste också våga ibland när saker skaver och det verkar ju verkligen som ni landade på fötterna 🙂

      Inspirerande!

Kommentera