Väggkänning – Man jobbar på. Livet känns fint men nacken gör ont. Ögonen är grusiga men det har de ju varit så länge jag minns. Kilometertiderna på löpningen blir sämre trots att jag tränar mer. Chefen frågar om inte man vill vara med i ledningsgruppen för X. Nu har vi dessutom en global kris som gör att det är brist på råvaror, energi, plats på båtar och flyg. Kan vi minimera de förväntade skadeverkningarna genom att planera om, prioritera om och ändra det vi har planerat under senaste året? Kan det helst ske nu? Kan inte du göra en analys av läget, och dra för ledningen? Men grunddatan är fel – leveranstiderna stämmer inte i affärssystemet. Underleverantörerna har heller inte koll på läget och kan inte ge exakta besked. Kan vi inte klämma in en konferens på två dagar på annan ort så att man tappar två arbetsdagar också?

Ska vi dessutom inte se till att flytta till ett nytt och öppet kontorslandskap som inte är kompatibelt alla människotyper? När vi väl är på plats så kan vi väl se till att alla måste vara jobba på plats och inte hemma mer än några timmar per vecka?

Ångest & stopp

Här någonstans tog det stopp igen. Samma ”blixt från klar himmel känsla” igen. Den 28 september för att vara exakt. Jag ställde mig vid min arbetsplats och kände paniken sprida sig i kroppen. In på toaletten och bara inse att ”okej, nu är jag här igen”. Ett kort samtal med chefen så kunde jag hoppa konferensen. Helgen var stökig och orolig i skallen så jag fick hjälp av Fru IGMR att författa ett långt mail till min chef.

Jag behöver avlastning, lugn och möjlighet att få jobba hemma mer – allt detta får jag. Företaget befinner sig i en expansionsfas och det är inte bara jag som nu slagit i taket för vad jag mäktar med, vi är en nätt liten skara. Fler personer kommer tillsättas och min tjänst kommer delas mellan mig och en ännu inte anställd person. Jag är väldigt glad och tacksam att företaget lyssnat men samtidigt är jag inte ok än, inte alls.

Det kommer ta en tid att komma tillbaka till ursprunglig form denna gång också både känner jag och inser jag. Samtidigt har jag fångat, och fått syn på väggen där i fjärran, det mycket tidigare än förra gången. Jag har inte pressat mig igenom ångest och oro utan sagt till direkt jag kände symptomen. Tyvärr är det ändå illa nog när man redan haft utmattningssyndrom en gång.

Jag tog en vecka ledigt och nu är jag tillbaka på jobbet men med lov att jobba hemma 100% till jul samt är avlastad. Höstlovet om två veckor håller jag också ledigt. Det är en bra grund.

väggkänning
En fin utflykt under lediga veckan.

Nuläge

Rutiner. Gå upp, promenad, frukost, slå på datorn, jobba, fika, jobba, lunch + promenad, fika och sluta i tid. Fylla på med bra saker och fimpa det dåliga. Inte planera in för mycket och helst ingenting just nu.

Jag känner mig lite som ett svänghjul eller en sådan där foreverspin. Alltså något man tillför energi under en stund och som sedan lagrar den för senare användning. Hjärnan springer på trots lugnt tempo och en stilla önskan om att den bara ska chilla.

Ögonen med trötthet, grusighet och smärta som jag länge misstänkt vara stressrelaterade visade sig faktiskt vara något annat. Remissen till ögonkliniken gav diagnosen MGD. En underproduktion av det fett som gör att tårfilmen är intakt. Man kan alltså ha nog med tårar men de håller inte ihop varpå man får problem med ögonen. Skönt att ha fått det utrett även om det ofta är en kronisk åkomma. Lindring och egenvård gör det uthärdligt. Detta har varit en stor stress eftersom jag haft svårt att sitta vid en skärm utan smärta och yrsel under många år. Lättnaden nu…

Så det är läget och varför jag inte skriver spaltmeter. Familj och energi först. Sedan vännerna. Sedan det andra . Typ så.

Några tips:

Signatur