Ibland gör man rätt - IGMR

Vägen mot FIRE / ekonomisk frihet / oberoende och ett liv i linje med personliga värderingar.

90-talskrisens besparingar resulterar i ökad psykisk ohälsa än idag.

Jag är lite krasslig idag och passade på att lyssna ikapp ett gäng poddar som ligger och ropar på mig i telefonen. Kvartals veckopanel är en av poddarna jag ser till att ta mig tid för varje vecka. Det är intressanta diskussioner med en panel som ofta har en stor ideologisk bredd. Alla får komma till tals och samtalen är “vuxna”.

I veckans avsnitt avhandlades Nyamko Sabuni´s kandidatur för partiledarposten i L, regeringens vårändringsbudget och annat. Jag fäste mig vid en sak som Jenny Lindahl, chef för Arena Opinion och tidigare aktiv inom Vänsterpartiet, sa gällande de reformer som görs i budgeten och hur det har sett ut historiskt sett.

90-talskrisen

Under finanskrisen och 90-talskrisens härjningar hände många saker. För att vända skutan Sverige behövdes det skäras – och skäras det gjorde det. Över en halv miljon människor blev arbetslösa och skatteinkomsterna för staten och dåvarande landstingen minskade drastiskt. Människor började panikspara och tillväxtmotorn konsumtion hackade betydligt. Stimulanser sattes in med följden att människor sparade ännu mer.

Under den här tiden fanns det en hel del effektiviseringsåtgärder man kunde göra relativt enkelt (då menar jag i jämförelse med nutid). Det fanns mer luft i organisationerna. Antal anställda inom äldrevården och vården minskade med hela 75 000. Vårdplatserna minskade i antal – från 63 000 till 45 000 under åren 1990 – 1993. Sedan dess har man tagit bort ytterligare 20 000 vårdplatser enligt Läkartidningen. 

När 90-talskrisen slog till var jag i 10 årsåldern. Min far och hans fru arbetade inom vården. 90-talskrisen kryddat med deras rastlöshet gjorde att de flyttade mycket. När jag började sjuan hade jag bytt skola en handfull gånger. Det var tufft för en kille i den åldern (som dessutom pratade skånska).

Nya vänner hela tiden och skolor som lärde sig i olika takt. Jag var tvungen att lära mig att texta från att varit tvungen att skriva skrivstil – och tillbaka igen. Vokaler och konsonanter hade jag inte fått lära mig i en skola, skolan jag kom till där var de redan förbi det momentet. Mot slutet av 90 -talet var det dags för min far att drabbas av utmattningssyndrom. Omorganisationer och effektiviseringar över lång tid gjorde situationen ohållbar och han trillade till sist dit. 90-talskrisen fick stora konsekvenser som vi lever med än idag, både på samhällsnivå och på det personliga planet.

Utmattningssyndrom

När jag drabbades av mitt utmattningssyndrom år 2016, hittade jag podden Sinnessjukt med Christian Dahlström. I avsnitt 20 + 21 som just handlar om utmattningssyndrom medverkar Professor Marie Åsberg som är en av världens främsta inom området.

Psst! Psykisk ohälsa blir även fysisk ohälsa. Bild från ett akutenbesök för en av mina fem(!) lunginflamationer jag haft sedan barn & chefandets start år 2013.

Hon satt med i Socialstyrelsens utredning 2003 som mynnade ut i rapporten “Utmattningsyndrom och stressrelaterad ohälsa”. I rapporten sökte man förklaringen till den stora ökningen av sjuktalen inom Svensk sjukvård. Sjuktalen ökade i stora tal från 1998 och fram till 2003 och den största ökningen stod psykisk ohälsa för.

Det var en ny grupp patienter som blev sjukskrivna. De kallade sig för utbrända och sa att de var stressade. Klassisk psykiatri hade ingen förklaring på symtomen utan trodde det var en ny sorts depression. Först döpte man det nya tillståndet till utmattningsdepression. Man förstod sedan att depressionen var en komplikation, ett symptom, på ett annat problem, nämligen stess utan återhämtning under långa perioder. Utmattningsdepression döptes därför senare om till utmattningssyndrom.

I denna utredning kunde man finna en korrelation mellan personalneddragningarna inom de olika landstingen med ökade sjuktal bland de som var kvar efter uppsägningarna. Det drogs ner olika mycket i olika landsting. De landsting där flest fick gå fick också högst sjuktal några år senare. Alltså – där man sparkade flest människor hade man, några år senare, högst mängd sjukskrivningar bland personalen som var kvar. Utmattningssyndrom tar som bekant några år att dra på sig.

Det som kanske är mest skrämmande i detta enligt Marie är att politikerna inte reagerade. Det statistiskt säkerställda sambandet mellan neddragningar och psykisk ohälsa för de som är kvar gjorde man inget åt – trots att kostnaden för sjukskrivningar hade fördubblats på några få år. Inte heller privata sektorn drog öronen åt sig då detta samband säkerligen också gäller där.

Vinsten för en omorganisation/effektiviseringen visar sig direkt. Priset för densamma visar sig först nästa mandatperiod eller i en rapport långt senare.

Marie berättar om möten med landstingspolitiker som i början på 90-talet slog näven i bordet och sa att “vi måste krama ur luften ur systemet”. Problemet var bara att det var den luft som de anställda andades…

Hur staten skjuter till pengar

I Kvartals veckopanel medverkade Jan Larsson, Socialdemokrat, och tidigare aktiv inom partiet. Under 90-talskrisen satt han i regeringskansliet. I en ordväxling med Jenny Lindahl, Chef på Arena Opinion och tidigare Vänsterpartist, kom det fram något jag reagerade på.

Jan sa att han satt med i den process som avskaffade indexeringen av statens utgifter. Fram till 90-talet såg man till att höja anslagen till myndigheter och landsting med motsvarande kostnadsökningarna, d.v.s. inflationen. Under 90-talskrisen tog man bort denna indexering och den har ännu inte återkommit. “Indexeringen blev som en gökunge som trängde bort allt annat” enligt Jan.

Det man nu gör är att kalla det överskott man har för “reformutrymme”. En stor del av detta reformutrymme gick tidigare direkt och automatiskt till myndigheter och offentlig sektor via denna indexering. Nu kallas det reformutrymme och det slås på stora trumman att man ger mer till Polisen, vården eller annat. Får man inte mer medel innebär det en påtvingad effektivitetsökning, alltså besparing. Man kan alltså säga att det varje år ligger det en påtvingad effektivitetsökning på 2-3 % i grunden.

Nu är jag klart färgad av mina upplevelser av denna kris och vad som hände med offentlig sektor och hur det påverkade mig och min familj. Jag tycker dock att detta upplägg är ytterst märkligt. Det blir lättare att plocka politiska poäng för att tillföra självklara pengatillskott och en mängd människor ser sin luft eventuellt försvinna med 2-3 % varje år om inte dessa medel tillförs.

Hade ni någon aning om att det är så här det fungerar? Vad tycker ni om det? Skall statens olika grenar få en automatisk ökning av anslagen varje år eller bygger det in för mycket slack?

P.S. Lyssna på Sinnessjukt avsnitt 20+21. Allmänbildande, ett tidsdokument och de sprider kunskapen om psykisk ohälsa som numera börjar nosa på en kostnad av 80 miljarder om året (försvaret kostar 60 miljardet cirkus). Det är sjukt.

Signatur

12 kommentarer

  1. Läsvärt, jag uppskattar inlägget!

    • Tack Frilandsportföljen! Det är gött det här med att ha lite tid och plötsligt kunna koppla ihop några punkter som ligger och skvalpar i minnesbanken.

  2. Mycket intressant inlägg. Jag tog för givet att man i perioder utvärderade demografin i den region man ska betjäna, för att antingen äska mer pengar eller att skära ner på eventuellt överflöd. I en region med stark tillväxt behövs såklart mer poliser, skolor etc det vet ju alla som spelat Sim City 🙂

    Ibland undrar man om de som håller i pengarna har någon kontakt med verkligheten, eller om den är filtrerad genom så många lager att den är helt förvrängd.

    • Tack Snålgrisen. Ja man kan fundera. Man kan sätta detta i samband med så mycket. Dålig löneutveckling inom vården och framväxten av uthyrningsbolag – som i sin tur gör att det blir en nedåtgående spiral.

  3. Egentligen är läget ännu värre eftersom man som myndighet nästan regelmässigt får ett sparbeting varje år dvs ett minskat anslag. Höjda anslag får man normalt bara om man har fått nya/utökade uppgifter och inte alltid för det heller.

  4. Mycket bra inlägg som lämnar mig minst sagt konsternerad. Jag är inte insatt i sektorn mer än som svenne banan som ibland kommer i kontakt med vården och den beskrivning du ger ovan är gravt störande. Det stämmer att kostnaden för utmattning/depression e d står för runt 80 miljarder om året och det är häflten av vad hela sjukvårdsapparaten kostar. Jag håller med ovan talare i det att man gärna leds att tro att våra makthavare gör kvalificerade utredningar och uppskattningar när man budgeterar men siffrorna talar ju emot det. Avarter i upphandlingar som stödstrumpe-gate visar ju också vilket epic fail det är med "offentliga upphandlingar". Omregleringen av vårdutövandet har ju också varit något av ett experiment. Vad ska man säga, det är deppigt. Mitt bidrag är att a) undvika reguljärt lönearbete och således hoppa över att bli sjukskriven b) ta hand om min hälsa och därigenom försöka undvika att anstränga vårdapparaten fram till sista minuten då jag hoppas på en skön och kostnadseffektiv opiumcocktail.

  5. Det är gravt störande. Det är ett haveri att utmattning kostar samhället mer än försvaret. Det är också ett haveri att det inte pratas om det mer, att det inte görs något.

    Offentliga upphandlingar är en annan sak som driver denna utveckling. Min fru vittnar om att många företag säljer sig billigt och drar därmed ned hela branscher i en lågprisningsspiral. Andningsutrymmet för de anställda minskar och till slut finns det ingen luft kvar.

    Vad är lösnigen frågas kom?

  6. Din spaning berör! Tyvärr tror jag inte att den offentliga delen av samhället är ensamt drabbat av detta. Det är mer än ett stort företag som jobbar med motsvarande effektiviseringshysteri och jakt på anslag/bidrag, ursäkta, budgetar. Följderna blir dock desamma. I många fall får jag dock känslan av att situationen i det offentliga går i täten på det dåliga måendet. Tillsammans drar vi vårt strå till stacken.

  7. Tror att Frihetskraft gör en korrekt analys där. Lillebror gör som storebror och vi har inte längre någon som förespråkar balans i arbetslivet. Lyss bara på våra folkvalda och deras eviga tugg om tillväxt. Tillväxt för vad? För att ha råd att ta hand om våra sjukskrivna? Jag tror emellertid att pendeln är på väg bort och då inte i form av att "någon" löser problemet utan för att människor söker sig bort från ljuset som får dem att brinna upp och i en gig-ekonomi med mer anspråkslösa krav från gemene man att äga x, y, z kanske vi själva kan skapa ett mer hållbart samhälle. Vi säger ofta i FIRE-communityn att det bara är en promille etc, men alla rörelser i samhället börjar ju i liten skala för att sedan få ringar-på-vattnet-effekter. Jag tror att vi är ON TO SOMETHING och jag ser fram emot forskning på området som kanske ytterligare förstärker denna utveckling.

    • Super early adopters kanske?

      Det är en helt rimlig slutsats att dra när arbetet som skall ta människor till ökat materiellt välstånd och ökad status gör människor sjuka. Krydda detta med att folk börjar greppa att de inte blir lyckliga på riktigt av materiella ting (utöver en viss grundnivånivå). Tvärtom blir de också en börda som tar tid och fokus från det som är viktigt på riktigt.

Kommentera