Vägen mot FIRE / ekonomisk frihet / oberoende och ett liv i linje med personliga värderingar.

Löpningen är igång igen

Löpningen. De senaste två veckorna har det bubblat i kroppen. Jag vet inte riktigt varför men det är som om det är en energi måste ut. “Jag vill köpa en boxningssäck och slå det ur mig” sa jag till Fru IGMR häromkvällen. Så intensivt har det känts.

Om vi backar bandet kommer kanske vissa läsare ihåg att vi var väldigt sjuka i våras. Lungorna har verkligen varit mos på mig sedan dess. Kroppen har varit tung och har inte velat samarbeta. Två kilometers löpning har känts som ett maraton och då kunde jag springa milen hyfsat ledigt i jan/feb.

Förra helgen var familjen på utflykt för att lyssna på grodornas parningslek. Obetalbart gulligt kväkande och ett jäkla liv. Två mindre sjöar besöktes och vi gick cirkus sju kilometer. Det gick (höhö) fint och lungorna hängde med. Vår son, sex år gammal, skulle tävla med mig upp för backarna och för första gången i vår gemensamma existens slog han mig. Inte på första eller andra backen. Men väl runt backe sex, sju klarade jag inte att klå honom längre.

Glädjande för min son men lite nedslående för mig även om jag förstås är glad för hans skull. Stoltheten lyste i hans ögon när han hade knäckt mig och jag stod och lutade mig mot ett träd.

Men där kände jag ändå att jag var lite på gång igen. Lungorna kändes bättre.

Samhället

Den bubblande känsla jag har i kroppen har förstärkts efter att jag dumt nog har konsumerat en del nyheter den senaste tiden. Jag känner mig bara så matt över all dumhet och positionering från alla sidor. Politik, demonstrationer med skadegörelse/misshandel/mord. Ingen ödmjukhet, inga samtal utan bara ACAB, halssittningen, försvarande av sin coronataktik och kritik mot densamma.

Jag känner bara – ta bort mig. Ge mig en stugjävel i skogen utan wifi och mobiltäckning. Jag orkar inte med idiotin och förutsägbarheten från de olika lägren eller vill ta del av det. Det enda jag kan göra är att vara en bra pappa, make, vän, kollega och medmänniska. Resten är inte upp till mig.

Nu lägger jag locket på igen och tar åter en nyhetspaus.

Löpningen

Rustad med ilskan över världen snörade jag på mig skorna igår och gav mig iväg. Jag kände redan efter någon kilometer att kroppen svarade bra och att lungorna inte krånglade allt för mycket. Kroppen ville igång och det var en väldigt skön känsla i löpspåret. All skit rann av mig och jag tänkte på Marcus Torgebys fina bok “Löparens Hjärta“.

“Känns det så tar det”

Markus torgeby

Och nog kändes löprundan i kroppen men huvudet blev lugnt och fritt. Som jag har längtat efter den känslan.

löpningen igmr
Herr IGMRs fötter. Pre löptur.

Jag kan säga att det känns i kroppen idag också. Nästan sex kilometer med femminuterstempo känns när man har haft ett längre ofrivilligt uppehåll. Jag känner också ett hopp inför sommaren och en stor glädje över att löpningen kan komma igång igen. Det är skönt att köra slut på sig fysiskt när knoppen är fylld och trött. Helheten blir bättre då.

Löpningen är viktig för mig och jag är glad och tacksam över att den verkar fungera igen.

Signatur

7 kommentarer

  1. C

    Oj, oj, jag känner exakt som du ibland: jag köper mig en stuga i skogen utan WiFi.

    Att träna och anstränga sig fysiskt är ett bra sätt att få det ur sig.

    /C

    • HerrIGMR

      Ellerhur. Det enda sättet att tränga igenom bruset är att höja rösten. Polarisering och ett nytt medielandskap. Huvva.

      Löpning eller träning ö h t är verkligen en bra ventil.

  2. F-lediga läraren!

    Saknar den känslan efter ett löppass, pga omständigheterna har jag inte sprungit sedan oktober.. Men tar det långsamt med uppbyggningen efter förlossningen. Onödigt att sätta igång för tidigt och riskera komplikationer – då väntar jag hellre några månader extra. Att gå med en 7kg bebis i sele eller putta vagn med samma bebis i tar ändå i uppförsbackarna! 🙂

    • HerrIGMR

      Nej skynda långsamt. Det är viktigt att ta det i den takten kroppen tål.

      Jag kommer ihåg alla somnaifamnennattningar som endast gick att få till med djupa knäböjningar. Det var träning!

  3. FruEfficientBadass

    Å så glad jag är för din skull! Nu var det många år sen jag pga ont i knäna slutade med mina dagliga rundor men vilken kick, vilken känsla av kroppslig och själslig lättnad efter bara en kort runda. Heja!

    Håller helt med dig gällande nyhetsflödet. Ett tag var det ju lite befriande vapenvila, när fölk satt som paralyserade av coronaskräck. Nu är cirkusen igång igen. Min man ville promt kolla på någon partiledardebatt häromkvällen och jag var tvungen att gå ut och vattna rabatter för jag klarar inte av ljuden som kommer från deras munnar, oavsett partitillhörighet. Än mindre all efterföljande rapportering kring kravallerna i GBG.

    MEN imorse var det ju högtidsstund framför TV:n när Kling & Klang på lösa indicier (kändes det som i alla fall) avslöjade vem som inom loppet av två minuter sköt Palme. Älskar hur mannen till vänster fick kriminalvokabulär att låta som något ur en Astrid Lindgrensaga. “En blandmissbrukere”.

    • HerrIGMR

      Jag satt också klistrad vid radions direktutsändning. Jag kommer ihåg Palmemordet så tydligt trots att jag bara var sex år gammal.

      Och löpningen, det är en gåva och källa till tacksamhet att ha ben som kan pinna på.

  4. stasch

    Det här inlägget var till mig. Var sjuk i nästan fyra veckor runt mars (misstänker corona) och sedan dess har inte kroppen svarat när jag försökt anstränga mig. Jag har känt mig tung och snabbt blivit andfådd. Letar febrilt efter motivation att röra mig mer men framför allt familjelivet och barnen begränsar tiden just nu.
    Och nyheterna, don’t get me started… Det offentliga rummet har blivit en högljudd och stundtals otäck plats. Skyttegravarna blir allt djupare. Kanske hade lite löpning hjälpt mig nu…
    Så, tack för ett bra inlägg och för en bra blogg.

Kommentera