Löpningen. De senaste två veckorna har det bubblat i kroppen. Jag vet inte riktigt varför men det är som om det är en energi måste ut. ”Jag vill köpa en boxningssäck och slå det ur mig” sa jag till Fru IGMR häromkvällen. Så intensivt har det känts.

Om vi backar bandet kommer kanske vissa läsare ihåg att vi var väldigt sjuka i våras. Lungorna har verkligen varit mos på mig sedan dess. Kroppen har varit tung och har inte velat samarbeta. Två kilometers löpning har känts som ett maraton och då kunde jag springa milen hyfsat ledigt i jan/feb.

Förra helgen var familjen på utflykt för att lyssna på grodornas parningslek. Obetalbart gulligt kväkande och ett jäkla liv. Två mindre sjöar besöktes och vi gick cirkus sju kilometer. Det gick (höhö) fint och lungorna hängde med. Vår son, sex år gammal, skulle tävla med mig upp för backarna och för första gången i vår gemensamma existens slog han mig. Inte på första eller andra backen. Men väl runt backe sex, sju klarade jag inte att klå honom längre.

Glädjande för min son men lite nedslående för mig även om jag förstås är glad för hans skull. Stoltheten lyste i hans ögon när han hade knäckt mig och jag stod och lutade mig mot ett träd.

Men där kände jag ändå att jag var lite på gång igen. Lungorna kändes bättre.

Samhället

Den bubblande känsla jag har i kroppen har förstärkts efter att jag dumt nog har konsumerat en del nyheter den senaste tiden. Jag känner mig bara så matt över all dumhet och positionering från alla sidor. Politik, demonstrationer med skadegörelse/misshandel/mord. Ingen ödmjukhet, inga samtal utan bara ACAB, halssittningen, försvarande av sin coronataktik och kritik mot densamma.

Jag känner bara – ta bort mig. Ge mig en stugjävel i skogen utan wifi och mobiltäckning. Jag orkar inte med idiotin och förutsägbarheten från de olika lägren eller vill ta del av det. Det enda jag kan göra är att vara en bra pappa, make, vän, kollega och medmänniska. Resten är inte upp till mig.

Nu lägger jag locket på igen och tar åter en nyhetspaus.

Löpningen

Rustad med ilskan över världen snörade jag på mig skorna igår och gav mig iväg. Jag kände redan efter någon kilometer att kroppen svarade bra och att lungorna inte krånglade allt för mycket. Kroppen ville igång och det var en väldigt skön känsla i löpspåret. All skit rann av mig och jag tänkte på Marcus Torgebys fina bok ”Löparens Hjärta”.

”Känns det så tar det”

Markus torgeby

Och nog kändes löprundan i kroppen men huvudet blev lugnt och fritt. Som jag har längtat efter den känslan.

löpningen igmr
Herr IGMRs fötter. Pre löptur.

Jag kan säga att det känns i kroppen idag också. Nästan sex kilometer med femminuterstempo känns när man har haft ett längre ofrivilligt uppehåll. Jag känner också ett hopp inför sommaren och en stor glädje över att löpningen kan komma igång igen. Det är skönt att köra slut på sig fysiskt när knoppen är fylld och trött. Helheten blir bättre då.

Löpningen är viktig för mig och jag är glad och tacksam över att den verkar fungera igen.

Signatur