Vägen mot FIRE / ekonomisk frihet / oberoende och ett liv i linje med personliga värderingar.

Löparens hjärta.

Löparens hjärta. Jag har sprungit så länge jag minns. Min farfar berättade för mig att jag verkade inkapabel att gå när jag var liten. Jag sprang alltid. Några år senare, i 10 års åldern, började jag hänga med min far när han löptränade och så småningom började jag träna långdistanslöpning för IF Göta.

Jag har testat många sporter. Fotboll, jiu jitsu, skytte, innebandy, slalom, snowboard och annat. Ganska tidigt kände jag att lagsporter inte var min grej. Jag var helt enkelt inte så intresserad samtidigt som laget var beroende av att jag presterade. Det var ingen bra kombination och blev bara till att göra våld på mig själv. Löpningen var det som fastnade och blev kvar. 

Under några år tränade jag flera gånger i veckan och sprang varenda stads- och terränglopp jag hittade i närområdet. Banlöpning och den sortens löpning intresserade mig aldrig. Jag har inte reflekterat så mycket över varför men jag tror det är för att ett större fokus ligger på mig. 

När jag blev äldre avvecklade jag tävlandet men fortsatte springa för att må bra. Löpningen har alltid varit en tillflyktsort. Det är jag, pulsen och andningen. Back to basics och inte så krångligt som livet ibland kan vara. När löprundan är avklarad är huvudet oftast tömt och kroppen nedtonad. En skön känsla som inte går att få på annat sätt.

Ända sedan jag började springa har jag tagit tid, mätt och fört protokoll. Senare kom smarta telefoner in i bilden och jag kunde börja plotta ut mina löprundor på en karta. 

Jag har så smått börjat inse att detta kanske inte är optimalt för mig. Jag springer för att må bra, tömma huvudet, lugna och stärka kroppen. Varför ska jag mäta och ta tid?

Häromdagen sprang jag vanliga rundan. Långt framför mig sprang en kvinna och direkt hade jag en rygg att gå på. Hornen växte jag jag bara skulle ikapp. Jag pressade mig till max och var nästan ikapp efter ungefär en kilometer. När jag kom nära insåg jag att hon hade en helt annan approach till löpning. Hon sprang nyfiket och hoppade på stenar som lagts ut för att hindra biltrafik, hon såg något intressant vid ett staket och sprang dit och tittade, hon gjorde maxrusningar över ett par hundra meter för att sedan jogga. 

Själv mäter jag. En röst från Iphonen meddelar varje kilometer hur jag ligger till. Är tempot över fem minuter kilometern känner jag att det inte går så bra som jag vill. Springer jag 4,8 kilometer istället för 5 känner jag att jag har sprungit för kort. 

Löparskor
En löprunda från förr. Gissar på 10 km i bokskogen.

Löparens hjärta

Igår började jag läsa “Löparens Hjärta” Av Markus Torgeby. Jag fastnade totalt och några timmar senare hade jag läst ut den. Markus skriver om barndomen på Öckerö, mammans MS, att få ta för mycket ansvar för tidigt, om löpningen och att gå sin egen väg. Han bor i en kåta i den Jämtlänska skogen under fyra år, han flyttar till Tanzania och löptränar med de främsta och han träffar kärleken och bildar familj. 

Språket är enkelt och rakt, lite som löpning på något sätt. Jag fastnade för denna bok och känner att jag bär med mig den inombords idag. Den väcker frågor om konsumtion, det moderna samhället, minimalism och annat. Jag smälter och bearbetar.

En sak tog jag med mig direkt och omsatte till handling idag. Han beskriver mät- och prylhysterin inom löpningen. “Känns det så tar det” skriver han någonstans i boken. 

Idag lämnade jag min Iphone hemma och gav mig ut på en löprunda. Armbandsur äger jag inte så jag har ingen aning om hur långt eller hur länge jag sprang. Det var en befriande känsla. När jag kom hem kunde jag vila i att jag har sprungit och att det är bra. Jag hade inte med Iphonen och lät den berätta för mig hur bra eller dåligt jag sprungit, oavsett känsla i kroppen. 

Jag springer för mig själv och har inga ambitioner att tävla. Varför ska jag mäta? Det kändes bra idag och jag tror att jag kommer lämna telefonen hemma framöver. Det viktigaste är varför och att jag springer – inte exakt hur snabbt eller exakt hur långt.

Fler boktips hittar du på min sida med just boktips.

20 kommentarer

  1. The Dividend Story

    Kul med löpning! Jag har dock själv inte kommit till stadiet där jag lämnar GPS-klockan hemma än, men försöker på många pass att inte kolla på den utan vill mest kolla efteråt hur långt jag sprang. Det spelar ju som du säger ingen roll men jag tycker ändå det är lite intressant att i efterhand kunna se hur mycket man har sprungit en vecka, månad eller år.

    Jag fastnade också för Torgebys bok och mer eller mindre sträckläste den 🙂

    • Anonym

      Jag kan inte heller säga att jag kommit till det stadiet. Fnulat lite idag på om jag bara ska sätta ett streck i familjekalendern när jag sprungit. Kan vara en väg framåt.

  2. Sparo

    Jag känner igen det där med hornen. Försökte en gång ta rygg på två killar i en uppförsbacke, men orkade inte. Strax efter kommer två tjejer och springer förbi mig. Då jävlar liksom! Upptäcker längre upp i backen att de har en tränare som manar på. Visade sig vara löpargymnasiet som körde backintervaller, och där kommer "gamla farbror Hybris" och ska försöka hålla jämna steg med morgondagens elitlöpare. Gick sådär :-).

    Torgeby är en fiffig jävel. Förutom boken har jag sett dokumentären och hört honom i någon intervju och någon podd. Han har tänkt.

    • Anonym

      Han har ju det. Letade efter dokumentären men hittade den inte.

      Gubbhybris – årets nyord?

  3. Anonym

    Tips för extra dimension är att springa med hund. Jag kör med grannens hund och när man ringer på med löparkläderna blir hon helt galet glad. Snacka om bra pepp när man inte är helt sugen. Det händer alltid en massa roliga saker på rundan och man har inte tid att känna efter om man är trött. Har henne kopplad i ett magbälte och fjädrande koppel. Första 5km flyger man fram innan hon har blivit lite lagom trött.

    • Anonym

      Vår side hustle hund ska visst springa med sina ordinarie ägare. Nu gav du mig en idé. -tack!

  4. Anonym

    Jag gissar att det inte är en golden retriever du springer med Anonym? 🙂 Min måste jag ligga hack i häl på, om jag släpper honom bakom mig tar det stopp direkt. Men men, jag tänker "jag är en fårhund som jagar fåret" och det har kanske sin charm… och om det är backintervaller jag är sugen på (händer ju för sig extremt sällan) så är det bara att springa upp och ned så svassar vovven lite fram och tillbaka där emellan… /L

    • Anonym

      Jag får bilder i huvudet på klassiska korven som dinglar från en pinne framför hunden 🙂

  5. Frihetskraft

    Oj, vilket roligt ämne! Det skulle jag kunna skriva spaltkilometrar om. Det är många för och nackdelar som kokar ner till klocka och mätningar. Tävlingsinstinkt är i grunden positiv, om man man kan kontrollera den något sådär. Men det kan också vara en press som ideligen sätter en i svåra situationer. Att springa helt fritt kan vara just en stor frihet, men också en belastning om alla förutsättningar inte finns på plats.
    Jag undviker klockan, mätningar och analyser under de tidiga rehabfaserna (efter operationer el liknande). Nu mäter jag men analyserar inget. Mäter gör jag för att kunna bedöma vilka vägar jag kan ta givet den tid jag har tillgänglig. Efter operation så tål jag inte långa distanser utan gånginslag och dagsformen varierar hysteriskt, så mätningen är snarare en frihet än en belastning.
    Men det viktigaste är att jag resonerar som att alla träningspass som blir av är optimala, dvs det är inte självklart att en tid eller en distans är viktigare än att se hur vitsipport vaknar, lapar sol och sedan somnar om.
    Ursäkta detta blev rörigare än normalt. Jag ber att få återkomma vid bättre tillfälle.

    • Anonym

      Visst är det!

      Jag tar med mig detta. "Men det viktigaste är att jag resonerar som att alla träningspass som blir av är optimala, dvs det är inte självklart att en tid eller en distans är viktigare än att se hur vitsipport vaknar, lapar sol och sedan somnar om. "

  6. Sportcarl

    Att springa efter en klocka är att ta bort njutningen av löpningen och skall endast användas för tävlingslöpare, själv är jag 58 och har tävlat i min ungdom från 1500 meter till maraton. Viktigaste är att komma ut varje vecka ge det man har njuta av solen, fågelsången och det gröna och blå i naturen när man springer

    • Anonym-m

      Kan väl vara trevligt att se resultat från egen sida men även testa olika varianter av intag av vätska, näring för att se skillnader osv. Förstår hur ni andra tänker men utan att mäta skulle jag tycka att de längre sträckor (4-30mil) jag cyklat tappat en liten bit av charmen med att utmana sig själv både i gällande att ha en bättre syreupptagningsförmåga som att jämföra tidsåtgång kontra åka bil, buss i förhållande till pris ekonomisk.

      Mvh Anonym-m

    • Anonym

      Det har nog också med nivå att göra. Förr kanske jag kunde se skillnad på näring etc och det kunde sporra. Nu springer jag tre gånger i veckan och jag vill hellre att löpningen skall vara en resetknapp för huvudet än tävling tänker jag.

      Kanske blir jag mer seriös igen i framtiden?

    • Anonym-m

      Utmana sig själv är intressant men det är ju egentligen mer av en ego-boost (självförtroende, att man vet att man kan ge mer utan att ge upp). Vi människor behöver ju ibland utmana oss själv annars kan det vardagliga bli för vardagligt och inget nytt eller utvecklande händer som får oss att stagnera. Behöver ju inte betyda maratonlopp utan nya former av träning eller terräng osv så länge det blir nytt.
      Håller med att en reset knapp är bra känner att jag själv behöver det dock har rutiner ej kommit då energi och fokus läggs på jobb och familj. Där kommer vi tillbaka till att den dyrbara tid vi har är ovärdelig. Så småning om kommer ja få mer tid inom en snar framtid dock förlora en del i inkomst varje månad men tiden och energi är det jag behöver känns verkligen inte värt att jobba 100% när ens barn fortsätter att utvecklas i rasande fart (spädbarn). Tacka Sverige där det premieras att få fördelar av att ha barn men oavsett så är det en av livets få riktigt värdefulla mål i mitt tycke.

      Du vet nog svaret själv där, bli mer seriös kommer ta mer tid och då behöver något annat få mindre tid en av anledningar till att jag ej tränar så hårt som jag gjorde förr. Man märker att tiden samt orken inte finnes. Go for it you never know until you try :). Väcka upp gamla passioner som man gjort förr men ej gör längre ger också väldigt mycket tillfredställe vad jag har märkt.

      Mvh Anonym-m

    • Anonym

      Fin kommentar som gladde mig imorse när jag vaknade. Du tar upp en väldigt viktig sak – valen man gör innebär också att annat väljs bort. Det är inte en helt oviktig insikt.

      Ska du gå ner i tid? Vi har gjort det i omgångar men kör båda 100% nu. Ovärderligt om inte man måste göra 100% arbete på kortare tid. Vi är priviligierade i Sverige.

    • Anonym-m

      Glädjer mig att mina ord berör.

      Ska gå ner i tid dock lär det inte bli förrän om två månader enligt lagens regler och det verkar som företaget jag jobbar för kommer nyttja deras rätt till det. Men har jag lite tur kommer jag kunna gå ner i tid lite tidigare. Har trots allt alltid ställt upp för företaget jobbat mycket övertid, jobbat hårt och gett mycket för jobbet.

      Mvh Anonym-m

  7. En annan E

    Tack för inspirationen! Har nu sprungit mitt första pass utan runkeeper sedan 2012. Så skönt! Tänkte hela tiden att jag springer bara för att det är skönt. Gick i uppförsbacken och det kändes bra! Tror jag gör som du och bara noterar i kalendern att jag sprungit.
    Bra bok med, har lyssnat på halva hittills.

    • Anonym

      Jag bytte från Runkeeper till Nike-appen i början av året. Ångesten över att tappa all data var stor. Första löpturen med Runkeeper var 2010. Nu känns det lugnare och rätt skönt att inte behöva jämföras med en tio år yngre löpare som kutade livet av sig runt milsspåret 🙂

  8. Oberoendefrihet

    Bra idé att lämna telefonen. Tycker den stör allt mer och mer. När jag åker iväg numera så lämnar jag oftast telefonen hemma, känns riktigt skönt faktiskt.

    Varför bär vi runt på något som hela tiden påkallar uppmärksamhet och stör?

    • Anonym

      Det kan man verkligen fråga sig.

Kommentera