Löparens hjärta. Jag har sprungit så länge jag minns. Min farfar berättade för mig att jag verkade inkapabel att gå när jag var liten. Jag sprang alltid. Några år senare, i 10 års åldern, började jag hänga med min far när han löptränade och så småningom började jag träna långdistanslöpning för IF Göta.

Jag har testat många sporter. Fotboll, jiu jitsu, skytte, innebandy, slalom, snowboard och annat. Ganska tidigt kände jag att lagsporter inte var min grej. Jag var helt enkelt inte så intresserad samtidigt som laget var beroende av att jag presterade. Det var ingen bra kombination och blev bara till att göra våld på mig själv. Löpningen var det som fastnade och blev kvar. 

Under några år tränade jag flera gånger i veckan och sprang varenda stads- och terränglopp jag hittade i närområdet. Banlöpning och den sortens löpning intresserade mig aldrig. Jag har inte reflekterat så mycket över varför men jag tror det är för att ett större fokus ligger på mig. 

När jag blev äldre avvecklade jag tävlandet men fortsatte springa för att må bra. Löpningen har alltid varit en tillflyktsort. Det är jag, pulsen och andningen. Back to basics och inte så krångligt som livet ibland kan vara. När löprundan är avklarad är huvudet oftast tömt och kroppen nedtonad. En skön känsla som inte går att få på annat sätt.

Ända sedan jag började springa har jag tagit tid, mätt och fört protokoll. Senare kom smarta telefoner in i bilden och jag kunde börja plotta ut mina löprundor på en karta. 

Jag har så smått börjat inse att detta kanske inte är optimalt för mig. Jag springer för att må bra, tömma huvudet, lugna och stärka kroppen. Varför ska jag mäta och ta tid?

Häromdagen sprang jag vanliga rundan. Långt framför mig sprang en kvinna och direkt hade jag en rygg att gå på. Hornen växte jag jag bara skulle ikapp. Jag pressade mig till max och var nästan ikapp efter ungefär en kilometer. När jag kom nära insåg jag att hon hade en helt annan approach till löpning. Hon sprang nyfiket och hoppade på stenar som lagts ut för att hindra biltrafik, hon såg något intressant vid ett staket och sprang dit och tittade, hon gjorde maxrusningar över ett par hundra meter för att sedan jogga. 

Själv mäter jag. En röst från Iphonen meddelar varje kilometer hur jag ligger till. Är tempot över fem minuter kilometern känner jag att det inte går så bra som jag vill. Springer jag 4,8 kilometer istället för 5 känner jag att jag har sprungit för kort. 

Löparskor
En löprunda från förr. Gissar på 10 km i bokskogen.

Löparens hjärta

Igår började jag läsa “Löparens Hjärta” Av Markus Torgeby. Jag fastnade totalt och några timmar senare hade jag läst ut den. Markus skriver om barndomen på Öckerö, mammans MS, att få ta för mycket ansvar för tidigt, om löpningen och att gå sin egen väg. Han bor i en kåta i den Jämtlänska skogen under fyra år, han flyttar till Tanzania och löptränar med de främsta och han träffar kärleken och bildar familj. 

Språket är enkelt och rakt, lite som löpning på något sätt. Jag fastnade för denna bok och känner att jag bär med mig den inombords idag. Den väcker frågor om konsumtion, det moderna samhället, minimalism och annat. Jag smälter och bearbetar.

En sak tog jag med mig direkt och omsatte till handling idag. Han beskriver mät- och prylhysterin inom löpningen. “Känns det så tar det” skriver han någonstans i boken. 

Idag lämnade jag min Iphone hemma och gav mig ut på en löprunda. Armbandsur äger jag inte så jag har ingen aning om hur långt eller hur länge jag sprang. Det var en befriande känsla. När jag kom hem kunde jag vila i att jag har sprungit och att det är bra. Jag hade inte med Iphonen och lät den berätta för mig hur bra eller dåligt jag sprungit, oavsett känsla i kroppen. 

Jag springer för mig själv och har inga ambitioner att tävla. Varför ska jag mäta? Det kändes bra idag och jag tror att jag kommer lämna telefonen hemma framöver. Det viktigaste är varför och att jag springer – inte exakt hur snabbt eller exakt hur långt.

Fler boktips hittar du på min sida med just boktips.