I ett av mitt förra inlägg skrev jag om självkontroll och fördröjd tillfredsställelse. För att spinna vidare på detta tema, som numera ligger mig varmt om hjärtat, handlar detta inlägg om glädjen och ibland nödvändigheten i att missa saker. Joy of missing out eller “JOMO”.

Personligen tror jag att det har varit helt avgörande för mig att börja skala ner eller “skala löken” som Fru EB brukar skriva.

Missa saker – passiv eller aktiv handling?

Att missa saker brukar man tänka på som en passiv handling. Min reflektion är att det i dagens samhälle snarare krävs att man anstränger sig för att missa eller stå utanför. Tydligast gäller det kanske sociala medier och nyheter där det verkligen krävs en ansträngning för att lägga ner telefonen och kanske till och med avregistrera sig.

Vi marineras i en kultur som vill ha så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Vi har varje dag massor med exempel att jämföra oss med och må dåligt av. “Comparison is the thief of joy” skriver Utdelningsbagaren.

Själv har jag en väldigt energisk sida som jag med tiden har börjat inse måste dämpas eller kanske rättare sagt, kanaliseras på rätt sätt. Den trampar gärna igång och jag kan få väldigt mycket gjort vilket är positivt. Denna sida av mig letar dock gärna, och hela tiden, efter ny inspiration, nya projekt, nytt, nytt, nytt. Lägg där till arbete, barn, vänner, träning och tusen andra saker så känner jag ibland att jag drunknar i ett inre brus och blir trött. Förr var detta inte ett jätteproblem – den sortens tillgänglig stimuli som finns nu saknades då. Det löste sig själv. Nu måste jag börja begränsa.

Måttfullhet

Hur gör man det i en värld som ständigt hittar nya sätt att fånga ens uppmärksamhet, nya saker att konsumera och nya upplevelser? Kan man hitta styrkan och viljan att missa & avstå saker i en värld lär oss något helt annat? Hur kan det vara eftersträvansvärt att sitta hemma en lördagkväll när kollegan har inflyttningsfest?

Stoikerna och Platon pratade om “sophrosyne“. Stoikerna menade att sophrosyne eller måttfullhet, är en av de fyra kardinaldygderna – rättvisa, tapperhet, klokhet och måttfullhet. Måttfullhet var viktigast och utan måttfullhet gick de andra tre inte att uppnå/utöva. Genom måttfullhet skapar man utrymme och plats både för sig själv, sitt inre och andra. Utan måttfullhet kan du inte uppnå det andra och därmed inte ett gott liv.

Problemet med det sätt många lever nu är att människan har en svaghet som evolutionärt har tjänat oss väl, dock kanske inte längre? Det hedonistiska hamsterhjulet kallas denna egenhet vilket gör att så fort något vi strävar efter har uppnåtts, vänjer vi oss och vill ha mer. Nya bilen, partnern, leksaken you name it. Det magiska svalnar och vardagen sätter in. Vad ska man göra åt detta då? Marknadsförare, programmerare och en armé med andra försöker ständigt att hitta sätt att väcka impulsen att börja önska något.

Kortslut!

Sättet att kortsluta detta är kanske inte att missa helt, även om det fungerar, men att göra saker mer sällan. Gör man saker sällan uppskattar man dem mer. Tillsammans med att öva upp sin förmåga att vara tacksam kan det börja hända saker. Det enkla upplevs mer och bättre i vardagen. En resa eller bara att åka i en nyare bil upplevs som om man har vunnit högsta vinsten. Känsligheten måste tränas upp igen då de flesta av oss är så avdomnade och okänsliga av allt runt omkring. Vi är bekväma och det vi är känsliga mot är sådant som skaver. Små problem blir stora, obekvämt blir fruktansvärt, motgångar känns oöverstigliga.

Att våga missa är att prioritera sig själv. Det är att avgränsa för att skapa utrymme för annat eller ingenting. JOMO är ett sätt att landa, att vila, att sålla, att ta hand om sig själv och andra. Det är ett sätt att hushålla med mjuka och hårda resurser, att skapa motståndskraft och inre styrka.

Personligen har jag tagit steget från chefsambitioner, bilambitioner, konsumtionsambitioner, sociala medier, avgränsar tiden för “frisurfande” på jobbdatorn, tagit bort möjligheten att surfa på min Iphone, försöker att inte planera in något varje helg, inte signat upp baby IGMR på en massa aktiviteter, inte, inte, inte, inte, inte.

Vinster med att missa?

Det jag har fått är en ökad känslighet, en ökad tacksamhet, mer energi, mer närvaro, mer kärlek, mer tålamod, mer spontanitet, mer ömhet, mer förståelse för andra och mig själv. Jag har skapat utrymme för att starta denna blogg och därmed funnit många likasinnade som jag idag kallar vänner. Idag ska jag till exempel äta middag med en bloggkollega jag aldrig förr träffat. Det händer saker när när man gör annorlunda och inte som förr. Det är kul.

Vill du också missa massor av saker? Ta då en koll i nedan goa boktips som har inspirerat mig till detta inlägg. “JOMO – Våga missa, om begränsningens konst i en gränslös tid” – Svend Brinkmann

Signatur