Leder specialiseringen till att arbetslivet är tråkigt?

En av anledningarna varför det moderna arbetslivet är så tråkigt är att många av oss får gå till jobbet och göra samma sak varje dag. Vi är specialister men jag är övertygad om att många skulle må bättre som generalister med varierande arbetsuppgifter. En känsla av rastlöshet sprider sig.

Varför har det blivit så här?

Tittar man tillbaka historiskt, både på sin egen barndom och hur man organiserade arbete förr kanske man kan hitta roten till denna rastlöshet. Som barn kunde vi under en och samma dag vara maskinförare, uppfinnare, förälder i en mamma/pappa/barn-lek, en pilot som landade det plan vi just byggt av en kartong eller bara, lite så där – rädda livet på favoritgosedjuret genom en avancerad operation. Kanske avslutades dagen med att förvandla sig till en souschef för att hjälpa till med kvällsmaten.

Alla dessa lekar är en karriär i sig (bortsett från föräldraleken då). Vi får dock nöja oss med att välja en av dessa karriärer stanna där i 50 år innan pensionering. Vi är så mycket mer än vad en karriär är och vi har många bottnar och många intressen. Det finns så många versioner av oss och vi skulle kunnat ta så många andra vägar som lett till andra karriärer och sätt att leva. Under en livstid i den moderna eran är, sant eller falskt, valmöjligheterna begränsade och dessa andra vägar förblir otrampade.

Det kanske inte är så konstigt att många upplever en känsla av rastlöshet och våndas över att det fanns andra saker som man skulle vilja bli bra på eller uppleva här i livet.

Varför har det blivit så här?

Det är kanske inte vårt fel att vi tvingas in i specialistroller. Den moderna arbetsmarknaden ger få möjligheter för generalister utan vi tvingas att bli specialister. Det vore omöjligt att arbeta som arborist på förmiddagen för att under eftermiddagen spaka en Boeing 747 från Stockholm till New York. Ett arbetsliv där man under en månad skiftar mellan att arbeta som rörläggare, tennistränare, reseguide och resturangägare kanske hade varit idealt för någon.

Anledningen till att det är så här kan vi härleda till slutet av 1700-talet och den skotske filosofen Adam Smith och hans bok ”Nationernas välstånd” eller ”Wealth of the nations”. Boken var startskottet för den moderna ekonomin och i den betonas vikten av både konkurrens och arbetsfördelning.

I boken förklarar Adam Smith att arbetsfördelning leder till en enorm produktivitetsökning. Om alla gjorde allting i samhälle blir det helt enkelt mindre gjort. Färre skor, färre hus och mindre av allting eftersom ingen är specialist på det de gör. Delar man upp arbetet så att alla har sin plats och blir specialiserade ökar effektiviteten kollektivt.

Man kan säga att fokuserar vi vårt arbete kommer vi på individnivå att må sämre och hamna längre från slutprodukten. Samhället i stort kommer dock att få ökat välstånd och stabilitet. Vi blir alla små kugghjul i ett maskineri som genererar det välstånd vi lever i. Titta på floran av titlar i ett större företag så förstår man hur nischade vissa arbetsuppgifter verkligen har blivit.

Man kan säga att genom att bli specialister har vi valt ökat välstånd och högre lön snarare än att ha intressanta arbeten. En tröstande tanke är dock att detta gäller det flesta av oss, hög som låg. En VD eller truckförare kommer erfara att delar av deras ursprungliga potential har gått förlorad eller inte kunnat mogna fullt ut just på grund av rådande krav av specialisering.

Marx och alientation

En annan aspekt av det hela är det som Karl Marx kallade ”alienation”. Marx hävdade att kapitalismen gjorde att ”den frie” hantverkaren trängdes in i fabriker och blev alienerad från slutprodukten. Genom att bli alienerad eller bortträngd från slutprodukten blev proletariatet också bortträngd från själva arbetet.
Här menade Karl Marxs att människan kom i kontakt med sitt sanna jag och sin kreativitet om arbetet görs på arbetarens egna villkor. I industriproduktionen blir det på någon annans villkor och arbetaren alieneras från sin egen mänsklighet och känner sig maktlös.

Jag tror att ovan har en bärighet för hur många känner inför sitt arbete. Men här finns också en möjlighet för företag och för individen. Från företagens sida att synliggöra framsteg och arbetstagarens roll i slutprodukten. Från individens håll att ta tillbaka makten över sitt eget liv och organisera arbetet på sina egna villkor. Kanske starta eget? Kanske dra ner på konsumtionen och spara en slant i en ISK för att öka sina egna valmöjligheter? 

Många företag hade mått bra av, och fått mer välmående anställda, genom att lyfta blicken och fundera på hur man synliggör de olika rollerna och visar på den enskilda anställdes värde. Själv har jag valt FIRE och ISKn för att öka mina valmöjligheter och självbestämmande i framtiden.