För ett par år sedan fick jag en bok i handen som vände upp och ner på hur jag ser på naturen. Boken heter “The Once and Future World” av J.B MacKinnon.

Boken handlar om vad vi anser naturen att vara och vad framtida generationer kommer anse vara normalt.

We live in a 10% world

“We live in a 10% world”. De flesta markörer som vi mäter miljön efter visar att jorden nu kan upprätthålla ungefär 10% av vad den en gång kunde (och kan upprätthålla igen). Havet innehåller ca 10% av sin ursprungliga biomassa. Världens skogar är ungefär en tiondel av deras ursprungliga storlek. Endast 14% av jordens mark är skyddad mot mänskligt utnyttjande.

Kunskapsutrotning

Varför gör vi inte mer för att skydda vår värld mot denna rovdrift? MacKinnon menar att att utrotning av arter delvis beror på “kunskapsutrotning”: Vi glömde vilken natur som en gång fanns, och saknar den därför inte. MacKinnon skriver om ett paper av forskaren Daniel Pauly som introducerar frasen “shifting baseline syndrome”, ett långsiktigt mönster av förlorade minnen som orsakar att nya generationer av Newfoundland-fiskare ser kusten som de växte upp på som det normala, inte hur kusten och havet faktiskt var för 100 år sedan. Vi förlorar kunskap för varje generation. “Minnet konspirerar mot naturen”.

Detta för mig (förutom klippet med vargarna nedan, ett must see) är det som satt sig efter att jag läst boken. Naturen som jag ser den är bara en bråkdel av vad den var. MacKinnon har gått tillbaka i arkiven och beskriver fångster, ögonvittnesskildningar och målningar av sådant som helt enkelt inte finns längre. Hur ska framtida generationer förstå att det de ser och vill bevara bara är en bråkdel av vad som förr fanns? Vad kommer de vilja bevara? Kommer det de vill bevara räcka?

Miljöaktivister har länge fokuserat på att bevarande och restaurering av naturen. MacKinnon menar att bevarande innebär vanligtvis att spara det som finns kvar, och det finns inte mycket kvar (10%).

MacKinnon menar även att restaurering inte fungerar som man tänker att det skall göra. “Restauration is a nostalgic science, as foolishly romantic a notion as any other form of time travel”. Vi kan inte återställa planeten till det den var när den var bebodd med jägar och samlarsamhällen. Vi kan inte återställa Nordamerika som det var innan européerna kom dit. Allt för mycket har försvunnit och allt för mycket har flyttat in och tagit plats. Mer en fjärdedel av de växter som växer i Kanada har introducerats, på vissa ställen som i området runt Toronto, nära 80%.

Rewildling

MacKinnon är dock inte en pessimist. Han skriver om ett koncept han kallar “rewildling” som går ut på att inte restaurera art för art eller hela ekosystem, utan “give nature fuller expression in a world in which it is muted” – den meningen alltså… 

Hur går då detta till? Ta en titt på detta fantastiska klipp om vad som hände när man återintroducerade vargen 1995 i Yellowstone park. 

“Nature may not be what it was and it isn’t simply gone. It’s waiting.”

Fler boktips hittar du här.

Signatur