Vägen mot FIRE / ekonomisk frihet / oberoende och ett liv i linje med personliga värderingar.

Kallprat på jobbet

Om kallpratet.

Kallprat på jobbet. En aspekt av arbetslivet som kan vara upplevas problematisk är den fina linjen mellan att vara effektiv och fokuserad, samtidigt som vi ska vara trevliga och mänskliga. Vi får inte låsa in oss som tystlåtna introverter på kontoret (eller var det nu är vi sitter) och samtidigt vill vi inte upplevas som  flamsiga eller gränslösa.

Detta är spel är speciellt viktigt när det kommer till kallprat och de vanliga kontorsfrågorna. “Hur var din helg” eller “hur är läget” är två frågor som ingår i paletten av interkollegiala frågor. Hur man svarar på en sådan fråga är en indikator på hur väl man förstår spelet kollegor mellan.

Frågan i sig är inte konstig och kan mycket väl ställas av en vän eller varför inte – ens psykolog. Om du svarar någon av dessa två kanske svaret blir att du känner dig nedstämd eftersom du tycker att din partner dricker för mycket och att detta har skapat en konflikt i ert förhållande. I söndags morse rann det över och ni började bråka om att ingen städat toaletten på tre veckor. Det ledde i sin tur till att partnern inte ville hänga med på kvällens quiz night som du verkligen sett fram emot. Och hur var din helg?

Skulle du dra samma harrang när en kollega ställer frågan på måndag morgon finns risken att du snabbt skulle få en stämpel som gränslös och konstig. Att vara professionell och svara “rätt” på frågan innebär alltså att du filtrerar bort livets komplexiteter.
Man kan klart välja den andra vägen och vägra svara eftersom kollegan inte har med det att göra. Det blir dock, om än, ännu märkligare.

Det är ett märkligt tillstånd där vi inte riktigt kan vara oss själva samtidigt som det inte är acceptabelt att vara helt opersonliga heller. Detta är en dans kollegor mellan som kanske har mest negativ påverkan på de som strävar mot att vara ärliga och sanna mot sig själva.

Vad som händer hemma och vad som pågår i människors liv är inte det minsta relevant för arbetet som skall utföras, samtidigt måste man (kanske via kallprat) nudda vid dessa ämnen för att inte helt radera människorna bakom kollegorna.

Frågan om hur helgen var är inte helt fejkad. Kollegan som frågar vill kanske inte veta hur helgen varit utan det är en form av mätinstrument. Kallprat har en viktig funktion och fungerar lite som en kompass. Kollegan får en grov uppskattning om hur det är med dig, både på hur du svarar och hur du för dig.

På en högre nivå får kollegan en uppfattning om hur väl du passar in i gruppen och en känsla för din person. Kallprat, både från den som initierar det och den som svarar ger en signal om ömsesidigt engagemang i gruppen och företaget.

Helgen var fin. Vi åkte till sommarstället i fredagskväll med några vänner. Så skönt att komma ifrån stan några dagar.

Det moderna arbetslivet och drar oss i två riktningar. Vi är individer som konkurrerar i en marknad som snurrar snabbare och snabbare. Samtidigt har vi ett gemensamt mål och arbetar förhoppningsvis på ett företag som inser att medarbetarnas välmående har en nyckelroll för hur många nollor det står på bottenlinjen.

Workload
Arbetslivet.

Våra kollegor är mestadels inte våra nära vänner och man kanske inte ska missta dem för att vara det. Arbetslivet och kallpratet sker i gränslandet mellan att vara människa och själlös.

Mer om arbetslivet hittar du här.

19 kommentarer

  1. Flow-FI

    Min favorit är det eviga tjatet om fika hela tiden. "Kaffe?" "Kaffe?"ordet susar förbi i hadeskorridoren. Sen när man väl sitter där vid fikabordet lägger sig tystnaden. Några få pratar men merparten sitter bara där och glor ut i den kosmiska partikelströmmen. Jag som har lite svårt för socialt stiltje får ställa massa frågor och dra det "sociala lasset". Måttligt roligt eller intressant då svaren ofta stämmer in på din analys ovan. Finner mig allt mer kvar i arbetsrummet vid dessa fikaraster och skriver kommentarer likt denna på bloggar. Sen har jag skurit ned rejält på kaffet också.

    • Anonym

      Lämmeltåget.

      Igår vid lunchen var det uppenbart att ingen orkade och ville. Kollegan mittemot hade varit och köpt dansk fläskestek. Jag som vegetarian kan nog inte tänka mig något räligare. Fläskestek och just hennes fläskestek blev topic för hela lunchen. En ingående recension om knaprighet, någon fläck på potatisen, såsen… De andra kollegorna verkade ganska upplivade eftersom just denna rätt verkade vara en favvo för de som satt där. "Nu vet jag vad jag ska äta imorgon".
      Jag åt snabbt upp min gryta från Undertian och tog en promenad.

  2. FruEfficientBadass

    Bra inlägg och OMG Flow-FI ska vi bilda klubb? Hur många gånger har jag inte (på eget bevåg bör tilläggas) blivit moderator vid dessa fikastunder som jag ändå hatar?

    Slut med det dock. Mina 19-åriga klasskamrater är inte intresserade av small talk, åtminstone inte med en tant i deras mammas ålder. Det värsta jag varit med om i gränslandet IGMR beskriver ovan är när jag som, typ 23-åring på första jobbet, frågade en kollega vid postfacken (minns ni dem?) hur läget var och hon svarade: "Inget vidare, jag tror att min man förgriper sig på barnen." What to say, what to say…"Okej…Men bilen går bra?"

    • Anonym

      Man får ju hoppas att hon trollade/skämtade med dig. Lite väl over the top i så fall. Annars – tragiskt.

      Jag gillar fika, eller rättare sagt pausen. På mitt jobb har jag några danskar och de har en lite annan approach till detta med kallprat (det existerar inte). De brukar jag hänga med + att jag har hittat en kille som typ är FIRE på jobbet. Den tjommen kommer jag börja nöta på.

    • Oberoendefrihet

      haha vafan..nog bästa sättet att aldrig få den frågan igen 🙂
      Att vara grymt ärlig är ju också bra, "jo jag är ganska missnöjd med livet o pendlar mellan att hoppa från bron eller hålla i ett tag till o hoppas på FIRE tidigare än mina planer, o livet känns lagom meningslöst. Ska du på kickoffen, annars då?"

      Postfack finns förresten fortfarande.

      Men gött igmr, har också en FIRE intresserad på jobbet och vi har en del gemensamt, det är ju riktigt kul. I övrigt har jag svårt att skapa någon djupare kontakt. Inget intresse av kallprat o ganska introvert. Skulle kunna utföra dagens uppgifter på 4 timmar o sen dra hem…meeeen office politics policies etc etc gör 8 timmars arbetsdag ett hållbarhetskrav..eller nåt..

    • Anonym

      "Skulle kunna utföra dagens uppgifter på 4 timmar o sen dra hem…meeeen office politics policies etc etc gör 8 timmars arbetsdag ett hållbarhetskrav."

      Så ser många av mina dagar ut också. Jag tar på mig mer och nästlar mig in i andra sammanhang där jag kan bidra. Samtidigt finns det väl inget arbete som passar helt in på dessa 8 timmar. Jobbar inom retail med planering och det är rätt tunga dagar årets sista tre månader där röda siffror ska vändas till svarta.

      Jag är också introvert och gillar mitt kontor samtidigt som jag behöver avbrott från skärm och skrivbordsställningen. Då passar lite gött kallprat vid kaffeapparaten bra.

      "Ska du ha en kopp rävgift?"

  3. Maria

    Jag tycker så synd om er som har så tråkigt på jobbet! Känner mig fullkomligt välsignad som gillat konversationen i fikarummet 99% av tiden jag jobbat. Har jobbat med vansinnigt trevliga och kloka människor genom åren, flera av dem har blivit vänner även när någon av oss bytt jobb.

  4. Lupinerna

    Jag kan prata hur mycket som helst, lider därför inte så mycket på kontoret (av den anledningen). När jag jobbade på statligt verk så uppskattade jag verkligen allt småprat med kollegor utanför mitt team. Problemen börjar när man väl ska samarbeta med dem… Eller tröttnade jag tillsist på småbarnsföräldrarna, deras tråkiga villaförortsliv, ständiga dieter och började äta lunch ute själv? Det visade sig i vilket fall vara mycket värre på en mindre arbetsplats där man skulle jobba, äta lunch och kallprata med samma åtta personer varje dag. Klaustrofobiskt.

    Många av mina allra närmaste vänner har jag dessutom hittat på jobbet. När jag tänker efter så har jag skaffat minst en nära vänskap på varje arbetsplats. Kanske som en överlevnadsstrategi mot där gränslandet.

    Bra inlägg hur som helst!

    • Plina

      Jag har också fått vänner på mina arbetsplatser men fikan och luncher innebär ofta inte att man bara umgås med dem utan man kan hamna bredvid någon som man inte har något gemensamt med. Då kan det bli en ganska lång fika eller lunch när man måste hitta på något kallprat. Sedan tror jag att de personer som man själv finner som tråkiga också finner mig tråkig. Allt är beroende på vart samtalet tar vägen.

      Som barnfri kan man tycka allt snack om dagis, skola och ungarnas aktiviteter är dödstråkigt. Eller snacket om barnbarnen som förstås är de gulligaste som finns. Ungefär lika tråkigt är partyprinsessans helgplaner men jag fattar att de anser att jag också är en tråkmåns. Tänk om man bara kunde jobba med människor som man anser är både duktiga och trevliga!

      • Skogsanna

        Igenkänningsfaktorn var hög på den med barn och barnbarn och partyprincessor!

        Jag hade en kollega på det stora företaget som jag brukade bestämma tid med i matsalen eftersom vi jobbade i varsin ände på kåken, henne gillade jag skarpt men inte hela anhanget som den sociala varelsen lyckades dra med sig för det mesta.

    • Lupinerna

      Jag är på andra sidan numera med egna småbarn (dock inga dieter).

      Helt ärligt så brukade jag vara väldigt noga med var jag hamnade på lunchen när jag var på en större avdelning. Numera är vi få och de är bra lunchsällskap men tyvärr inte så duktiga i arbetet, så är det inte det ena…

    • Plina

      Bland småbarnsföräldrarna får man dock göra skillnaden mellan dem som anser att barnen är deras värld mittpunkt och efter födseln uppenbarligen ska vara alla andras mittpunkt också och de som fortfarande förblir intressanta människor som man kan prata om annat också. De senare förblir fortfarande intressanta människor.

      Nu går jag själv på diet men det är inget som jag brukar skylta med vid varje måltid. 🙂

    • Anonym

      Jag tycker i och för sig att barnen kan vara lite intressant… värre är det med katterna. Tidigare hade jag ett gäng kollegor som bara pratade katter. Jag visste mer om vad de katterna åt och gjorde än om de själva. Sedan ska vi inte tala om kollegan som storögt berättade att hon varit på en fest "I EN LÄGENHET" som om det vore något exotiskt (hon var en perfekt husmänniska).

      Jag kanske låter kall när jag pratar om mina kollegor. Tvärtom gillar jag många av dem men jag har ingen på jobbet som jag skulle vilja träffa utanför jobbet och diskutera djupheter och klokskaper med.

      Och ja – det är viktigt att ta sikte på en bra klick/plats/lunchtid så att man inte hamnar med vissa av kollegorna som gärna pratar fläskestek eller vilka räfflor på pommesen som ger bäst krisp.

    • Lupinerna

      "De senare förblir fortfarande intressanta människor"
      Ja precis, det har alltid varit mitt mål. Jag jobbar numera med väldigt många jämnåriga killar, vilket är kul men det blir också tydligt att de inte har barn (resor! uteliv! dekadens!) och att jag är sliten och saknar input från omvärlden i viss utsträckning.

      Jag har inget emot prat om barn som individer (eller djur), det är att höra om andras vardagslogistik eller motsvarande utan en uns självdistans som är trist. Ibland verkar det som folk anammar ett liv och glömmer att man kan leva på nåt annat sätt.

      Jag är också vegetarian och värsta samtalsämnet är inte kött, det är när jag behöver prata med folk som typ måste bekänna att de äter för mycket kött.

  5. Eve

    Jag gillar ofta fikapauserna, åtminstone om man hamnar med "rätt" kollegor (de som inte pratar småbarn – skittråkigt för mig som inte har barn själv. Är som tur är ganska förskonad från det på nuvarande jobb). Jag har lite svårt för "kallpratet" men så länge man hittar något riktigt ämne att prata om funkar det – och jag har faktiskt ingenting emot att prata jobb även på rasten, men där är jag väl i en liten minoritet som faktiskt gillar mitt jobb och de ibland knepiga juridiska problem man ställs inför. Arbetsplatser där det är uttalat tabu att prata jobb på fika/lunch har jag lite svårt för…

    Idag kom vi faktiskt in på tidig pension och jag nämnde att jag siktade på 55 (vilket inte är sant då det snarare är 43-45, men vill ju inte verkar för galen…). Det spännande att var ett en av mina kollegor på sitt tidigare jobb hade haft ett par som var inne på FIRE-svängen och faktiskt slutat (löne)jobba innan 40. Kollegorna verkade ha lite svårt att förstå konceptet (är man pensionär vill man ju reeesa och göra en massa saker som kostar pengar, dessutom skulle man ju bli uttråkad) men det var en ganska bra diskussion ändå.

    • Anonym

      Jag har också nuddat vid ämnet men mer sålt in det som att vi efter min utmattning/väggkrasch vill ha marginaler i vardagen OCH att fru IGMR vill starta eget utan krav på att behöva tjäna pengar i början. Många är intresserade men det brukar sluta med att någon slänger fram ett sådant där beställningsblad från en av avkommorna vars fotbollsklubb tvingat dem att sälja kakor/"miljövänliga grejor" eller merinounderställ. Då flockas de och pengarna flyger snabbare än jag hinner säga "financial independence".

      Jobbet är viktigt och det är ju underbart om man gillar det. Jag tycker mitt jobb är helt ok samtidigt om jag verkligen tycker min flexibilitet jag har är fantastisk. Det gör att jag verkligen inte funderar på att byta.

  6. Linnéa

    Åh jag har två kontor och fikarasterna är sina motsatser. På kontor ett är det super, hänger med andra unga o de är som mina vänner. Vi kan prata om allt och de är verkligen det som gör mitt jobb trevligt 🙂
    På kontor två är det motsatsen, ALLA ska fika två gånger per dag och kommer man inte går de o hämtar en. Har inget gemensamt med dessa människor då jag hatar allt snack om folks nya bilar.

    Så fikaraster kan verkligen vara pest eller fest. Beror helt på sällskap.

  7. Anonym

    Genom tidigare jobb har fått flera nära vänner vilket var super. Nu på senaste har kallpratet varit hemskt, väldigt mycket snack om bilar. Det blir spännande att se hur det är på nya jobbet. Jag är lite skraj att mitt intresse för FIRE har gjort att jag blivit mindre kapabel att spela med i fikapausspelet och jag inte längre kan intressera mig för kollegornas shopping fynd och dyl. Fast det kan ju bli att man lär känna fantastiska människor om man vågar nämna lite mer om hur man själv lever och tänker.

  8. Pappa betalar?

    Förstår vad du menar men ser inget problem i detta.
    Vilket sammanhang du än kommer befinna dig i så är jag ganska säker på att detta fenomen kommer uppstå.

    Jag själv tycker att det kan vara ganska skönt med lite kallprat ibland och tycker inte det är ett stort problem. Men jag har jobbat med människor och relationer i hela mitt liv så det kommer naturligt.

    För mig är det svårare att kommunicera i skrift än vid fikabordet.

    Pappa betalar? Bloggen om privatekonomi

Kommentera