Arbetssamhället gör oss till slavar – ”I takt med att vi lär oss att arbeta, lär vi oss av med allt det andra som innebär att vara människa. Kan du föreställa dig ett annat sätt att leva? Möjligheterna finns och frågan förtjänar ett svar. Risken är annars att generation efter generation lever färdigpaketerade liv, där bristen på tid, hindrar dem att från att andas ut, från att umgås, från att tänka, från att känna och att utvecklas. Liv underordnade ett allt tommare lönearbete – är det, det bästa vi kan?”
Idévärlden – Arbetssamhället gör oss till slavar
Detta är ett utdrag ur Roland Paulsens inledning i det avsnitt ur Idévärlden på SVT där han medverkade. Roland är sociolog, docent och bitr. universitetslektor vid företagsekonomiska institutionen samt arbetskritiker. Detta är mannen som gjort arbetskritik till ett arbete.
”Att jag lyckats göra karriär på att tänka kring syftet med arbete visar hur tänjbart arbetsbegreppet är”. Tidigare har jag skrivit om så kallade bullshit jobs och Roland är helt öppen att han har just ett sådant. Arbetet har blivit frikopplat från de basala behoven som tak över huvudet och mat på bordet. Vi har skapat ett samhälle där många arbeten saknar direkt mening. Visst kan man finna mening på individnivå i nästan alla arbeten – skalar man upp det blir det svårare. Daytrader? Marknadsförare? Planerare inom supply chain (jag)?
I klippet ovan tycker jag att han på ett enkelt och elegant sätt knyter ihop sin kritik mot arbetssamhället. Trots konstanta effektivitetsökningar arbetar vi mer. Arbetet har ofta som syfte att generera en lön trots att samhällsnyttan är obefintlig. Arbetet hindrar oss från att leva.
Nu rör sig Roland på samhällsnivå och mitt perspektiv är ett mer egoistiskt sådant (även om jag ganska ofta skalar upp det till samhällsnivå). Jag tycker dock att det finns många beröringspunkter mellan hans tankar och FIRE rörelsens. Lösningen är kanske inte densamma även om det tänkta resultatet är liknande.
Ta fem minuter och titta på klippet. Har hans tankar någon bärighet? Vad får du för tankar?
Fler och fler sysslar med styrning och fördelning, istället för direkt produktion. Det beror delvis på att produktionen kan göras lättare än förut, delvis på att vi (därför) producerar mer. Det var länge sedan alla behövde göra allt själva, men mycket av det som gjordes bestod även av de delar vi idag betraktar som innehållslöst arbete.
Vill man, kan man, dra ner sin arbetsmängd avsevärt och leva som på 1920-talet, må bra och ha massor av fritid. Kvinnor arbetar idag mindre än män, tjänar mindre – det är en avvägning. Vilket är bättre?
Idag kan alla leva bättre än forna tiders kungar. Vi kan ha kallt och varmt vatten hemma, ljus när vi vill, skydd från vädret, färggranna kläder, och mat i magen från alla världens hörn – allt det är fantastiskt. Idag arbetar vi principiellt mest för status, väldigt lite av arbetet går till basala behov. Du kan om du vill äta mat för 25 kr per dag utan problem, men ditt behov av status kommer att göra det svårt psykologiskt. (Även med vetskapen att det förmodligen är nyttigare än den summan du lägger idag.) I teorin är de flesta som har någon miljon på banken och en billig bostad helt fria.
Exakt. Status och pengar driver löntagaren. Pengarna kan vara just för pengarnas skull eller att man helt enkelt inte har koll, tar dåliga beslut och därför måste jobba på. Status via arbete och prylar säljs in och anammas.
De basala behoven och, en i förr, hög levnadsstandard kan man åstadkomma på en låg förhållandevis låg inkomstnivå. Du tar upp ett spännande resonemang. Det som vi ser som mindre åtråvärt, dvs äta billigare, leva enklare är antagligen (med rätt mindset) bättre för individen.
Så man kan äta mat för 25 kr per dag om man vill?! Tja, inte behöver man ju svälta för de pengarna, men att det skulle bero på statusbehov att man äter för mer håller jag inte alls med om. Att maten skulle ha så mycket med status att göra överhuvdtaget förvånar lite faktiskt. Äter inte folk i första hand det de tycker om? Mer sparsamma vill helst också äta gott men hyfsat billigt. De som inte vill spendera mer än 25 kr kanske rent generellt är så pass ointresserade av mat och ätande att det inte innebär något offer att unna sig så blygsam kost. Beror väl på vanor också. Har man blivit bortskämd med mycket god mat är det svårt att trappa ned.
Statusbehovet bland ekonomibloggare har jag funderat på en del men aldrig tagit upp. Det verkar inte vara någon issue heller eftersom det aldrig talas om specifikt i något inlägg vad jag kan minnas. Har man stort statusbehov förstår jag att vissa livsstilförändringar i samband med frånvaro av arbete, annat boende kanske, nya prioriteringar som påverkar socialt anseende, kan vara oerhört påfrestande. Statusbehovet sätter ju käppar i hjulet på det mesta då.
Gillar klippet och hela den där serien Idévärlden som tog upp många intressanta saker man sällan ser på SVT på det sättet. Hoppas det kommer tillbaka. Men slavar…vi är i så fall själva orsaken till slaveriet. Ingen har tvingat någon att ta ett jobb och att skylla på försörjnigsbörda och utgifter…ingen tvingade någon att bilda familj och inte heller att bo och leva på ett visst sätt som genererar höga månatliga kostnader. Ingen tvingar en till konsumtion av hela lönen varje månad.
På gymnasiet blev jag och mina klasskompisar itutade att vi aldrig skulle få fast jobb i våra liv, att vi var generationen som skulle få det ekonomiskt sämre än föräldrarna. Jag ställde in mig direkt på tillfälliga jobb. Första lägenheten hade en hyra på 1500 kr (även 1994 en mycket låg hyra!) och jag planerade att inte alls bilda familj utan hanka mig fram genom sparsamt leverne. När jag, sedan jag studerat, utan studielån förstås, hade lärt mig att hanka mig fram genom lärarvik efter gymnaset , fick jag mitt första rikiga jobb vid 26. Gissa om jag kände mig rik, kunde direkt spara långt över halva lönen – varje månad! De där orden från lärarna om att vi skulle få det sämre triggade verkligen mitt redan sparsamma sinne att börja mitt vuxenliv med enkelt leverne och särskilt vidlyftigt har det heller aldrig blivit efter det. Tror många tvärtom skulle tycka det vore hälsosamt att öka konsumtionen i mitt fall, istället för att minska…allt prat om minskad konsumtion för klimatets skulle känns alltid absurt för egen del, likaså prat om influencers som stora hjältar och förebilder när de lyckats gå ned i konsumtion som ändå är högre än min egen någonsin varit. De hyllas som förebilder, hmm okej. Får ofta frågan om jag kan tänka mig flyga mindre för klimatets skull, blir stoppad på stan. Svaret är nej det går absolut inte! Chockade börjar de argumentera och jag låter dem hållas. Efter en stund deklarerar jag att det inte går att flyga mindre än noll gånger per år. /Eva
Kom förresten att tänka på detta inlägg när jag läste din kommentar. https://www.linkedin.com/pulse/historien-om-myran-som-fick-sparken-annelie-malmström/
Roland Paulsen är anledningen till att jag överhuvudtaget snubblade in på FIRE. Egentligen hade jag inte velat jaga FIRE men det är ju ett av få sätt att navigera sig fram till slutmålet större frihet i vårt kapitalistiska samhälle. Drömmen vore ju att samhället inte såg ut som det gör, då hade begreppet FIRE aldrig behövts myntas. Att jaga FIRE är att spela spelet på kapitalismens villkor och samtidigt ge den fingret. Därför har jag också lite svårt för de bloggare som ser kapitalismen som något fantastiskt och vars största nöje är att leta bolag och aktier, detta är något annat i mina ögon; en dröm att livnära sig som ”egen bankman” snarare än en jakt på frihet.
~Frilosofen
FIRE är ett sätt att hacka kapitalismen, ungefär som den grupp som använde utdelningen från sina oljeaktier till att motarbeta oljeföretag…
Mitt fokus är inte pengarna utan tiden och friheten. Jobba kommer jag säkerligen göra, frun helt säkert. Jag kan dock välja vad jag arbetar med utifrån helt andra parametrar än just lönekuvertet (det behöver inte ens finnas något lönekuvert).
Skönt att höra att du har rätt fokus!
~Frilosofen
Ditto!
"Detta är mannen som gjort arbetskritik till ett arbete."
Haha, löve it. 🙂
@Frilosofen: word! Håller med om det du skriver.
ÄLSKAR INLÄGGET!!!!!!!
Jag tycker det här är både fascinerande och deprimerande. Jag har dock tänkt på det här så mycket förr, att det mesta jobb som utförs är totalt meningslöst. Det gör det också svårare för mig att se mening i ett arbete generellt, alltså eftersom jag vet att typ alla jobb jag skulle kunna byta till vore lika meningslösa som nuvarande anställning. Det finns folk som gör jobb som ger riktig mening. Tänker då framför allt på läkare, forskare (inom mindre flummiga områden än detta) och lärare. Jag har många sådana i min omgivning, men är väldigt långt därifrån själv. Så vad gör man då? Min hypotes är att när man genomskådat detta (blivit invigd) så är man körd. Man kan aldrig återgå till att tycka att excelark och datorsystem skapar värde för samhället på riktigt. Och då är egentligen FIRE enda riktiga lösningen…
PS. Jag har delat med mig av ovanstående tankar förr. Min man föreslog anti-depressiva som lösning. Men jag tror verkligen att jag bara är smartare än folk och GENOMSKÅDAT den här skiten. Det är faktiskt svår att finna mening i arbete. Om man tänker efter i alla fall.