Anpassning. Vi börjar mer och mer anpassa oss till vår nya situation. Igår lommade jag hem från jobbet med en av mina stora skärmar under armen. Stora matbordet är numera inte bara pysselepicentrum utan också min arbetsplats.

Det kommer fungera fint att arbeta så här, bättre än på jobbet på många sätt. Gubblurar i hängmattan, kaffe & fågelsång på altanen, yogamattan utrullad bredvid på vardagsrumsgolvet, hög musik och foamrollern utlagd.

Igår kom ett meddelande från vår VD som talade om eventuella permitteringar då våra butiker i Danmark nu tvingats stänga. Återigen är jag bara tacksam över våra små omkostnader, vår buffert och att vår familj är så starkt sammansvetsade. IGMRs fixar detta men många av mina kollegor är väldigt oroade.

Vår son

Vår son är otroligt förtjust i hemmalivet så detta med Covid-19 är som happy hour för honom. Hans största önskan nu är att slippa gå ut och att skolorna ska stänga. Faktum är att han verkligen har levt upp under detta virusutbrott. Vi har varit hemma mer, inte åkt på långväga utflykter, ätit godare, lättat på TV-spelsreglerna något men främst varit tillsammans mer.

Tips till föräldrar är att ha mycket pyssel hemma. Man kan göra mycket med tomma hamstrade toarullar.

Mormorn

Ni som följer oss vet att min mormor är på repet. 94 år gammal, hjärt- och njursvikt. De vätskedrivande tabletterna hänvisar henne till ett liv i 20-minutersintervall. Sängen, toaletten, sängen, toaletten. Kateter gör att hon får urinvägsinfektion och hennes mage tål inte antibiotika. Samma problem som ovan sker då fast någon resa värre utan att vara allt för målande i min beskrivning.

För två veckor sedan ramlade hon på väg till toaletten och fick en hjärnblödning. Hon kom tillbaka till vårdboendet efter några dagars sjukhusvistelse. För fem dagar sedan gjorde hon ett nytt försök att komma till toaletten själv och denna gången var det inte huvudet utan båda fotlederna som gick i kras.

Jag har i fem dagar försökt nå ansvarig sjuksköterska på ortopedavdelningen utan att lyckas. Receptionist har kunnat bekräfta att mormor lever och på nåder berättat att hon är opererad i fotlederna. Mer vet jag inte och inte hennes boende heller. Fem dagar.

När jag pratade med boendet igår sa de att när hon väl kommer hem kommer de göra ett undantag för mig att träffa henne eftersom det inte är länge kvar nu. Fint.

Covid-19 ställer till det

Brist på information till anhöriga redan innan den stora krisen kommit till vår region. Det är Covid-19 som ställer till det, även för mig och min mormor. Det går inte att få kontakt och jag har inte ens kunnat meddela att jag är medveten om var hon är och vad som har hänt. Jag har full förståelse för att sjukvården inte kan prestera överallt nu. Det är bara att acceptera.

”Många kommer förlora sina mor och farföräldrar” läste jag igår i en av tidningarna. Det var en kommentar till Italiens nyss släppta siffror. 79 år är medelåldern för de döda. Män drabbas hårdare och dör yngre och i större tal. Högt blodtryck verkar vara en av de saker som ligger en i fatet.

Solidaritet

Jag tycker det är hjärtskärande att inte kunna åka och besöka min mormor och jag tycker det är hjärtskärande att hon inte vet att jag vet var hon är. Detta är något många familjer kommer få gå igenom om inte vi som medborgare tar vårt ansvar och lyder de råd som nu ges.

Många företag kommer gå i konkurs, många människor kommer bli arbetslösa, familjer kommer drabbas hårt både vad gäller det mjuka och det hårda. Sjukvården och dess personal kommer prövas hårt men de måste orka.

Att beställa hem det nödvändiga, att hjälpa de som inte kan tekniken och lägga beställningen eller handla åt dem, att hålla avstånd, att tvätta händerna. Det är enkelt och vår förbannade skyldighet att göra detta nu, speciellt om du är i riskgrupp. Lägg bort egot var solidarisk, både mot vården, medmänniskor och Sveriges företag som har det svårt nu.

Allt hänger ihop.