Om skuld. Jag har funderat ganska mycket den senaste tiden om skuld – och då menar jag inte monetär skuld utan skuld skuld.
Jag har en granne vars barn leker med min son. Vi brukar sitta och tjöta på lekplatsen någon timme då och då vilket alltid är intressant. Han är berest och har bott utomlands i många år. Uppvuxen i en familj som är aktiv inom vänstern och Socialdemokraterna. Denne man bjuder på ganska många intressanta perspektiv till det gängse svenska sättet att se på saker. Ofta kokar det ner till personligt ansvar, logik och moral. Något som jag tror i många länder ser annorlunda ut än i Sverige.
Jag har som sagt funderat ganska mycket på skuld och skuldbeläggandet som är utbrett i Sverige. Det är inte nog att man betalar skatt och lever inom lagens råmärken utan mycket hamnar på individen. Det handlar om vilken bil man kör, var man bor, vilket kön man har, vit eller ej, vad man stoppar i sig, hur mycket man tränar, om man har pengar eller ej, hur man investerar, hur mycket skärmtid ens barn har och så vidare.
Jag märker själv att detta är djupt rotat i mig och att jag själv är utsatt för det – både från mig själv personligen samt hur andra ser på mig och min familj.
Om skuld
För att ta ett exempel. Jag är inte född med silversked i mun. Det är inte mycket jag fått gratis i livet utan tvärt om. Det har varit tufft på många plan. Allt jag har och äger har jag fått kämpa mig till. Denna kamp har mynnat ut i ett bra jobb och att vi bor i ett av de bättre områdena i vår stad.
Vi tog en stor risk för att kunna köpa vårt hus – nämligen ett blancolån för kontantinsats samt att huset inte var i bästa skick. Men med tiden har vi kämpat och betalat av blancolånet. Garagedörren som inte gick att stänga eller låsa (och som vi inte hade råd att byta ut) fick jag ”låsa” genom att skruva brädor på insidan.
Hur som. Vi har kämpat, amorterat, sparat, renoverat själv och nu kommit till en punkt där vi, genom amortering, värdeökning samt övrigt sparande har det bra ekonomiskt. Det har tagit år och inte varit lätt alltid men nu är vi där.
Utöver det konsumerar vi väldigt lite, köper begagnat, köper kort datum, äter inte kött, tar cykeln, flygreser mycket sällan, skänker pengar till välgörande ändamål, betalar mycket skatt, försöker vara en bra förälder/partner/vän/granne/samhällsmedborgare.
Men…
Bilar i området vandaliseras på olika sätt flertalet gånger eftersom:
”Varken staten eller överklassen bryr sig om de som faktiskt drabbas av klimatförändringarnas katastrofala följder. De rika och mäktiga sover alltför gott om natten, alltmedan deras livsstil och passivitet tar oss stadigt närmare avgrunden.” – Mail till tidningen Syre från människorna som tar på sig ansvaret för detta.
Samtidigt har vi också en hel del rån i området, ofta med förnedringsinslag där förövarna är hitresta från mindre bemedlade områden.
På jobbet får jag höra av yngre välutbildade att ”ingen i vår ålder har råd att bo där” på ett inte helt trevligt sätt.
Skuld. Jag ska på något sätt känna skuld för att vi dels bor där vi bor, vilka vi är och andras konsumtionsval.
På det personliga planet
På det personliga planet känner jag ofta skuld när jag inte tränar, ibland vad jag äter, om jag tar bilen i onödan, vad jag konsumerar, klimatet, att man inte bidrar nog eller kanske nu för att jag skriver det här. Som snart 40-årig vit man med snart ett par miljoner på banken – får jag ens klaga?
Jag tycker det är intressant hur navelskådande vi är i Sverige och hur mycket av det som är lagligt inte är okej enligt jante, tyckare och så. Det är så mycket skit som är okej enligt lag men gör man det så ska man känna skuld.
Hur tacklar man detta?
Jag tänker att jag kan bara ta ansvar för mina val och acceptera att det är så här. Mycket kommer också på circle of control. Jag kan inte styra hur andra människor ser på mig utan jag kan som sagt bara ta ansvar för mig själv och mina val. Jag vet hur jag tog mig till den position jag har nu.
I det samhälle (eller ens något samhälle) går det att leva helt rätt och detta rätt är dessutom ett rörligt mål som förändras över tid. Jag känner mig hyfsat nöjd med de livsval jag gjort och min och min familjs livsföring. Man kan inte ta ansvar för andras bild av en själv – endast för hur man själv för sig. Det kryddat med acceptans och ödmjukhet inför sig själv och andra.
Jag tänker att det är nog.
Spaltmeter i detta ämne skulle kunna skrivas men jag har ett jobb att sköta 🙂 Hur ser ni på detta ämne – skuld?
Intressant.
Jag har så svårt för det där. För ständiga jämförelser mellan människor. En pågående jakt efter kärlek och uppskattning från andra. Jag är övertygad om att det beror på ett mänskligt behov av att bli sedd och bekräftad. Folk jagar likes men är djupt olyckliga inuti. Där finns en längtan efter något mer, något djupare. Något som ska fylla tomrummet.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Till viss del väljer jag aktivt bort energitjuvar. Jag väljer umgänge som inte håller på med den där jakten. Vänner som jag kan prata med om det som är viktigt på riktigt. I mitt inre mår jag bättre av det.
Grannarna må göra sina val. Det ska inte ge mig falsk skuld.
Tack för bloggen
Sociala medier & skuld är ytterligare ett ämne som jag knappt vill doppa fötterna i 🙂 Har valt bort det helt (förutom bloggen) bland annat just därför.
Klokt och tack för kommentaren!
Ett mycket tänkvärt inlägg.
Jag tycker ofta att en viss typ av människor försöker skuldbelägga de som har det materialistiskt bra utifrån vad de ser just nu. De vet ingenting om personens resa fram till dess. Bara vad resan hitintills resulterat i. Behöver man inte se personens resa för att kunna göra en rättvis bedömning?
Jo men man behöver ju det. Frågan är om inte samhället (eller samtiden) blivit lite för grund för att orka med att ta in det lagret?
Som Zero säger, mkt tänkvärt. Speciellt för mig som – på gott och ont – alltid gått min väg och skitit i vad andra tycker, både om mig och mina val. Så länge jag försörjt mig själv och inte legat någon till last har jag inte känt någon ångest över mina val. Jag anser faktiskt inte heller att jag gjort något värt att känna någon skuld över, så jag undrar lite hur man halkar in i det tänket.
Kanske det också har att göra med ens livssituation. Att man som gift, med barn och så vidare, lättare hamnar i ett umgänge där folk jämför sig med varandra och har synpunkter på andras val? Kanske även på typen av arbetsplats, för jag inbillar mig att sånt lättare frodas bland folk som arbetar i kontorsmiljö än bland tex undersköterskor eller byggnadsarbetare. Som frivillig singel och barnfri känner jag faktiskt inte av det ett dugg. Jag sköter mig själv och skiter i andra, för det mesta. Och jag skulle nog inte orka umgås med folk som höll på på det viset.
Jag tror detta är något som uppkommit de senaste säg tio åren. Folk har blivit mer skitnödigt medvetna, lättkränkta och komplexfyllda det här århundradet än vad jag tycker och minns att de var tidigare.
Vad tror du? När blev det såhär?
Måste det inte vara nätet / sociala medier som fått det att gå söderöver? Allt är så snabbt, politiken likaså. Det handlar om att synas och då tappar man gråskalorna på vägen tänker jag.
Jag är inte jättedömande på individnivå men kan vara rätt dömande gällande samhällsfenomen och samtiden (men då inom IGMRs egna väggar). Att orka och tänka att man har rätt att hålla på med människor som inte ens bryter mot någon lag?
Jag tror att vår fallenhet för att känna skuld är högst individuell och att det dessvärre har en koppling till självinsikt. Kanske någon nu drar parallellen till att de med sämre självinsikt är de som känner minimalt med skuld, och då har man slagit huvudet på spiken!
Jag kände att jag verkligen fick in många nivåer på ämnet. I det lilla till det stora. Men är helt med dig!
Du skall inte känna skuld! Mannen på lekplatsen har lärt sig vilka narrativ som funkar på den ängsliga konflikträdda medelsvensson! Att jobba, kämpa, anstränga sig och lyckas är allas möjlighet i vårt land. Men det kräver tid och ansträngning. Och rätt val beroende på vart du vill. Men vänstern tycker det är lättare att vara avundsjuk och kräva mer pengar av de som jobbar eller sparar hårt. Känn ingen skuld!
Om jag vill köra en stridsvagn till jobbet är det mitt val. Dyrt men roligt. Även om Sverige sjunker i havet i morgon skulle det inte påverka det globala klimatet på något sätt. Men ständig teknikutveckling skapar hela tiden en renare värld. Förbränningsmotorn är på väg bort. Vätgas/batteri tar över. Är det ok för vänstern om min pendlarstridsvagn går på biogas?
Håll dig ifrån avundsjukt vänsterfolk som bara vill skuldbelägga de som anstränger sig mer och lyckas bosätta sig utanför områden där gängkriminella bestämmer vad man får och inte får göra. Dessa gangsters som gör livet otryggt för så många har också haft gratis utbildning och möjligheten att gå den hederliga vägen. Men tyvärr är statusen och pengarna bättre i kriminella gäng. Så de kommer fortsätta råna, misshandla och förnedra ”faderslösa” svennar tills konsekvenserna blir tillräckligt avskräckande. Men frågan är om den konflikträdda ängsliga svensken vågar sätta ner foten. Bättre att flytta och fortsätta godhetssignalera medan landet blir söndetslitet av våld och misär. Tyvärr ser jag inget posivt slut på detta. Historiskt går samhällen/kulturer under när de inte ser värdet att bevara det unika som skapade deras framgång. Vad skapar tillit och sammanhållning?
Känn ingen skuld. Bli förbannad.
Mvh Janne (förhoppningsvis snart FIRE)
I stort sett mitt i prick. Håller med i samhälls beskrivningen. Är så otroligt trött på den goda PK medelklassen som beskriver världen hur dom vill att den ska vara istället för att titta på fakta.
Håller absolut med om att utveckla tekniken i en mer miljö vänlig inriktning är vägen framåt, istället för miljöpartiet som pekar med hela handen.
Detta sjuka samhälle är en av de största anledningarna att jag själv jagar FIRE.
Jag funderar en hel del på detta. Det finns många röster som säger att det är bättre att låta marknaden göra framsteg än att staten ska subventionera tekniker de tror på. Det blir lite som att försöka stock picka. Lägg därtill att det troligtvis är jäkligt mycket dyrare och ger mindre effekt för Sverige att, just nu, löpa hela linan ut med utsläppen i Sverige. Bättre att göra insatser på andra håll där kostnaden är mindre och effekten större – det är trots allt ett globalt problem.
Lite samma tankar som effektiv alturism. Våra pengar gör olika mycket skillnad på olika platser. Problemet är globalt – do the math.
Vad jag invänder emot är när politiken ska sätta upp massa Stasi miljö regler. Det kommer aldrig funka med tvång. Det är bättre med grön teknik som är lönsam för alla parter. Då blir det win /win. Det kan vara okej att staten är med och stöttar utvecklingen. Men helst då att staten satsar brett istället för fokuserat. Detta för att förhindra konkurrensfördelar.
Varför ska vi fokusera på att göra en massa insatser idag när nästan alla parter är överens om att dagens teknik och verktyg inte räcker till. Om man fokuserar på forskning och utveckling och förbättrar teknik och metoder får vi automatiskt en global verkan.
Hallå Janne och tack för kommentaren.
Först och främst inser jag när jag läser mitt inlägg att man kan tolka att min granne är en av de som skuldbelägger. Tvärtom! Han är marinerad i de krafter som styr landet men har inte alls de åsikterna. Han är mer för ansvar och ”gör din plikt, kräv din rätt”. Inte bara ”kräv din rätt”. Detta gör honom rolig att diskutera med eftersom vi kan prata fritt och nämna en spade för en spade oavsett ämne. Man måste kunna prata om allt och mötas.
Vi har uppenbara problem i landet och det skapar slitningar som inte är bra för oss. Godhetssignalering, röda linjer, flathet och allt detta kombinerat med webben som är arena för allehanda skitkrafter som sliter åt alla håll. En shit storm som man säger.
Tillit skapas av respekt, gemenskap och en känsla för det man har tillsammans.
Anser också att man, så länge man inte skadar någon annan, visar respekt och ödmjukhet samt inte bryter lagen så är man rätt ute.
Låter mer som din granne menar frihet under ansvar. Jag tror han är smygliberal:-)
Mycket bra skrivit Janne, instämmer till 100%!
Till skillnad från dig är jag snarare utåt sett född med silversked i mun, men ändock upplevt liknande ”skuld”. Jag har alltid kämpat för egen maskin. Sällan fått mer pengar av mina föräldrar än vad andra fått av sina. Sommarjobbat sedan 15 års ålder. Har tagit tre universitetsexamen och är på väg att ta en fjärde samtidigt som jag jobbar. Har en karriär inom juridik, har själv sparat ihop en miljon kronor innan 28 års ålder och lyckats skapa en bra aktieportfölj (fått lite credd för. Hade jag fått mer beröm om jag varit kille?) . Ändå får jag känslan av att folk tror att allt bara har regnat över mig. När jag var liten /yngre lärde jag mig att inte säga var jag bodde för det födde avundsjuka hos främst vuxna personer, hålla hemligt för till och med pojkvänner hur mycket familjen ägde för att de inte skulle välja en för pengar och bara rent allmänt försöka passa in i en mall utifrån en bakgrund jag inte själv kom ifrån. Idag har jag förlikat mig med att jag har mitt sätt att leva och att det är precis lika bra som alla andras sätt. Det är omöjligt att uppfylla alla villkor som främst okända personer och samhället uppställer på en. Undviker att jämföra mig med andra utan jämför mig isf med mitt yngre jag. Har noll skuldkänsla idag. Känner mig så lycklig. Tänk att det skulle ta 28 år att nå hit.
Får passa på att tacka för din inspirerande blogg. Många kloka tankar och idéer jag tar med mig.
Tack själv och tack för kommentaren.
Underbart att du är där du är. Livet är en resa och därtill rätt ombytligt. Tror för min del att det kanske är denna resa som också gått snabbt på senaste tiden.
Så trist att behöva moderera informationen om sig själv för att inte skapa friktion 🙁
Jag känner inte särskilt mycket skuld för något, inget materialistiskt i alla fall. Såklart kan man alltid göra mer för att hjälpa andra/utjämna orättvisor, men jag tror genuint på att det måste komma inifrån varje enskild människa OCKSÅ för att det ska fungera på riktigt. Alla ska ha ”ok” förutsättningar – vilket vi har i Sverige. Det går att utbilda sig och få jobb – om man vill.
Jag hade nog känt mer skuld om jag var mer belastande för samhället/min omgivning. Om jag lånar pengar ifrån andra, får hjälp ofta, lever på bidrag, belastar vården (även om sjukdomar/skador beror mycket på otur/genetik också), klagar, kräver etc. Jag tänker ofta i mitt jobb inom vården att patienter som har besvär, men också väljer att klaga på andra, ska vara glada att de lever i denna tid. På Savann-tiden hade alla ”svaga” människor redan dött eller blivit ihjälslagna av andra människor.
Tror jag hade varit lika lycklig att bo i skogen och leva på jakt/fiske/bär/svamp/rötter :p Skönt att bara behöva tänka på sig/sin familj och dö när tiden är inne. Tror det är ett friare liv, även om det blir kortare. Inte behöva ta hand om andras bördor och klagomål.
När det gäller t.ex miljö/djurhållning känner jag ingen direkt skuld men ett ansvar. Det finns mycket man kan göra själv, och där försöker jag göra en del.
/Arbetsplanen
Du tar upp en bra sak där. Sverige är (även om det i media inte alltid verkar så) ett land där det är möjligt för alla att lyckas. Sedan finns det omständigheter som gör att inte alla gör det men i stort – med ansvarskänsla och siktet rätt ställt kan man lyckas. Vår lägstanivå är hög globalt sett.
Bara genom skattesedeln bidrar vi till medmänniskor och delar av världen som har det svårt. Det får man inte glömma.
Ofta tänker jag också att jag har större makt att göra min röst hörd genom min plånbok än min röst. Varje dag väljer man vad som ska vara kvar eller ej. Både genom sin konsumtion eller ickekonsumtion. Både sorgligt och bra på samma gång.
Tack för kommentaren!
Hej!
Väldigt bra och tänkvärt inlägg! Jag har också funderat på det där en del. Jag landar nog i dina slutsatser också. Om man går in på det spåret så känns det lätt som att en never ending story, det kommer alltid vara folk som har det bättre respektive mindre bra (utifrån vissa parametrar som ”uppskattas” av samhället). Jag er resa är grym och för mig är ni stora förebilder!
Hej,
Att känna skuld för att man genom hårt arbete har haft råd att köpa hus i rätt område, varför då ?
Man kan inte välja sina föräldrar, men kan faktiskt välja vem man vill bli, oftast…
Sedan är vi i Sverige experter på att liksom klanka ner på någon som har ”blivit” något…medans USA är för mycket åt andra hållet kanske.
Sedan kan man ju fundera över status jakten.
Kändes nästan ett tag i flygskammens höjdpunkt innan pandemin, att titta här har jag rest till en strand jättelångt bort, jag är skamsen över min flygresa, lovar bättring. Men nu när är här ska jag njuta….
Nä, vi har dumpat vänner på vägen, som jagade status…blivit vänner fattigare, men har mer hittat oss själva, gjort egna val efter intresse och mål. Det blir bra, har vi bestämt.
Pandis
Skuld behöver du nog inte känna, men generellt (och jag menar verkligen generellt) så är det många som också behöver förstå att ”hårt arbete” sällan är den främsta/enda faktorn för framgång. Vissa generationer har haft det enklare/svårare beroende på låg- eller högkonjuktur, bostadsmarknad eller andra makroekonomiska faktorer.
Tittar man sedan på andra förutsättningar så är det mycket enklare att ta sig framåt om man kommer från ordnade familjeförhållande där man har en stor trygghet och föräldrar att falla tillbaka på. Det behöver inte betyda att familjen har pengar eller man att haft nytta av ett startkapital, men sådant förenklar också vägen framåt. Framförallt förenklar det vägen framåt för att man troligtvis har en inneboende känsla av att det kommer att gå bra, det finns förebilder, man behöver ta färre risker för att nå längre.
Jag menar inte att man måste misslyckas för att familjeförhållanden är lite sämre, eller att hårt arbete inte lönar sig/är möjligt. Inte heller att jag stödjer vandalism eller ser blint på våldsbrott. Däremot tror jag det vore klädsamt om den svenska medelklassen insåg ett eller annat kring sånna här frågor. Det hade om annat iallafall lyft den intellektuella diskursen kring vilket samhälle vi vill ha – och när samhället ska försöka jämna ut förutsättningar.
Klädsamt var ordet. 🙂 Det är många som är blinda för hur många stödjande strukturer de har och har haft runtomkring sig hela livet. (som inte handlar om förmögenhet. )
Så är det klart. Massor av faktorer spelar in och dessa stödjande strukturer är viktiga. Familj, grannskap, lokalsamhälle med mera.
Intressant inlägg, du sätter ord på något som präglar vår samtid.
Att känna skuld när man gjort något fel är bra, för det hjälper en att undvika upprepa samma misstag igen.
Att däremot gå omkring med ständig skuldkänsla är en enorm begränsning för den enskilde individen och dess potential att leva ett gott och lyckligt liv.
Ingen kommer tacka dig för att du går omkring och känner skuld över än det ena, än det andra (hur skulle man inte kunna göra det när den tid vi lever i ständigt beskrivs som en kris; klimatkris, miljökris, flyktingkris, covid, kris, kris, kris). Vad man däremot kan göra är att jobba med hur man själv hanterar detta upplevda förtryck.
Har du gjort det bästa du kunnat med de kort som givits dig har du inget att känna skuld över.
Mvh,
V
Jag kan inte låta bli att göra en parallell till religion. Att ha riktlinjer att hålla sig till hur vi borde leva har väl funnits i hundratals år? Sen kan det vara svårare att lära sig alla osynliga än att läsa dem i en helig bok. Men som ni är inne på; en märker när en är fel ute…
En annan fråga: alla har möjlighet att göra vad vi vill som växer upp i Sverige. Det var min bild med. Växte upp i en mindre kommun där alla gick i samma skola, få hade utländsk bakgrund och klasskillnader inte märktes (vad jag kunde uppfatta) då. Idag vet jag bättre. Grannskapseffekten är något som följer våra barn och unga genom hela livet. Vilket område du växer upp i fram till 16 års ålder har följdverkningar för utbilningsnivå, inkomst etc oavsett om allt annat är lika. Det grannskap du växer upp i följer därmed dig hela livet, något som självklart är mer märkbart för dem från socioekonomiskt svaga områden, vi andra märker kanske inte av det på samma sätt. Sätt ett likhetstecken till etnisk svensk och rasism eller man och jämställdhet, det är den som drabbas som känner av skillnaderna.
Intressant spaning. Jag kan känna igen och också bli less på de många pekpinnarna som finns i det allmänna samtalet. Har dock märkt att det mest är i massmedia och sociala media man ser dem. I privata sammanhang och på jobbet osv är de mindre framträdande. Det finns förstås enstaka som ständigt basunerar ut sitt moraliserande. Dessa brukar jag undvika eller ignorera och byta samtalsämne.
Jag tror att skulden finns mest i ditt eget huvud. Du kan aldrig göra alla nöjda, som har starka åsikter om hur du borde leva sitt liv. Så du måste fundera själv på vad du egentligen tycker är viktigt och sen förhålla dig till det.
Att känna ett behov av att rättfärdiga att man själv har det bra för att man har kämpat hårt? Nja, då är det nog något som skaver. Kanske att du innerst inne inte tror på att det är rättvist. Man behöver varken be om ursäkt eller känna skuld för att man har det bra. Man kan vara tacksam i all stillhet och tystnad.
Tack BB för kommentaren!