Ja hur känns FIRE / FI / frihetssträvan nu? Vi har levt ”detta liv” nu i dryga tre år och jag känner att det är dags att summera känslan för det vi håller på med.
Våra arbeten
Först och främst kommer hela idén till att leva ett mer resurssnålt och effektivt liv dels från att jag gick i väggen men också en instängd känsla som både jag och fru IGMR delar. Den instängda känslan handlar om sättet vi arbetar på och ofriheten det ger. Jag säljer min tid 8 timmar om dygnet och det gör fru IGMR också. Inget fel i det men om sättet vi arbetar skaver blir det ett problem.
Den känslan finns fortfarande kvar. För min del är det ett inte optimalt att vara låst framför en skärm åtta timmar om dagen – inte med något som jag inte valt själv att göra. Fru IGMR känner samma sak men hon har mindre luft om dagarna än jag eftersom hon går på debiterbar tid. Varje 15 minut skall rapporteras och tillskrivas ett projekt. Fine men alla dagar ser inte ut så att man kan producera till 100% och därför hon hamnar i etiska dilemman ganska ofta.
Känslan är alltså fortfarande att vi är på helt rätt spår. Vi är inga arbetsskygga (som ni nog märkt på bloggen) människor men vi vill ha större kontroll över vad vi gör om dagarna. Troligtvis kommer vi att starta ett företag tillsammans samt ha andra projekt vid sidan av.
Jag trivs bäst när jag gör olika saker varje dag och vecka. Fru IGMR kan sitta uppslukad i timmar, dagar och veckor med samma projekt så där är vi olika. Vi kan och vi vill styra hur vi vill ha det framöver.
FIRE / FI
Som med allt här i livet är i alla falla de flesta saker roligare och mer intressanta i början. Så även FIRE / FI. Att hitta denna väg, sluka poddar, bloggar, böcker. Att hitta nya vänner i och – framförallt – applicera det vi snappat upp på vårt liv och se hur mycket bättre vi fick det på alla plan.
Bloggen skapades i denna virvelvind av feel good och jag ville basunera ut till världen vad gött detta är och att det faktiskt är ganska enkelt.
Känslan nu är inte som i början men lärdomarna och optimeringen finns kvar i våra liv, men den är vardag nu. Vi behöver inte anstränga oss för att spara halva lönen eller att hålla matbudgeten. Heck – vi har ingen matbudget. Vi köper det vi brukar och summan landar på ungefär 3 – 3 500 kronor oavsett.
Det känns alltså inte lika pirrigt, glimrande och skoj längre. Det är vardag.
Men…
Så bränner det till i hôvve. En möjlighet uppenbarar sig, något går sönder, jag ser ett SVT program om utbrändhet, min arbetsplats rycker alla kontor och nu ska vi ska sitta i öppet landskap och ”studios” istället. DÅ känns det i varenda fiber i min kropp hur rätt detta är.
Jag är inte utlämnad till att bara behöva acceptera att sitta på rad med alla kollegor i ett dåligt dagsljusupplyst rum eller står på ruinens brant när något går sönder längre. Vi har utrymme att drömma och att fundera på framtiden utifrån en annan position nu – en position med oss i förarsätet.
Mail får jag ibland av läsare och då bränner det också till. Interaktion och snack om det viktiga – inte bara att IKEA släpper en ny limited edition eller annat.
Allt pirr finns kvar även om det är en lite mer lågintensiv känsla över tid.
Resurssnålt
Jag reflekterade häromdagen över att vi inte har något matsvinn längre. Det är på sin höjd en halv portion pasta under en vecka. Förr slängde vi tyvärr en hel del mat. Ibland till och med för att jag inte orkade ställa in resterna i kylen. Det var närmre till den bruna påsen. Fel på alla plan men nu, tack och lov, lever vi på ett annat sätt. Samma sak kan man säga om det mesta i våra liv. Det som köps – används och senare säljes, skänkes eller återvinns.
Jag känner att vi värdemässigt lever ett mycket bättre liv nu än förr. Jag känner mig rikare på alla plan. Att inte pirret finns där längre på samma intensiva sätt är klart lite tråkigt men det är inte nog för att avvika från inslaget spår.
Hur känner ni kring sparande, optimering och FI, frihet osv nu kontra när ni först hittade det? Hur känns FIRE nu kontra då?
Helt klart blivit mer balanserat nu jämfört med förr. Framförallt gällande upplevelser av olika slag. I dessa tider har jag också valt att supporta restaurangbranschen mer än vanligt och ätit betydligt mer hämt mat än förrut. (Smidigt med foodora endast de med gratis leverans, undvika trängsel, smittrisk). Mat är ju en stor del av tjusningen i livet (framförallt att laga något riktigt gott hemma) men mat på restaurang har deras egna touch i maten som inte är lätt att få till. Är ju inte varje dag man köper men när vi väl gör det ger det en upplevelse. Som med allt är det en del nackdelar att beställa via foodora med risk för att maten är kall eller spiller ut men mestadels har det varit okej.
I början var det ju mycket fokus på hög sparkvot men nu när man hängt med ett tag tycker jag balansen mellan sparande och vad man tycker förhöjer vardagen samt livet fått större del vilket det borde man ska ju inte avstå bara för att i framtiden konsumera mer eller kunna konsumera mer. Tid som gått går ej att få tillbaka men hur vi tar vara på tiden både i nutid och framtid definierar våran nya tillvaro. Basically ta vara på tiden och livet låt inte redan försvinna påväg mot målet. Resan till målet är minst lika viktig om än viktigare än målet. Då målet är en milstolpe och en känsla. Medan resan faktiskt är något du lever i och bidrar till att livet levs.
Boken Die With Zero har också givit en annan synvinkel från en person som mer eller mindre redan är ekonomiskt oberoende. Den riktar sig dock främst till de som redan är FI/FIRE men finns många intressanta tankar där.
Mvh Anonym-m
”Die With Zero” ska jag notera. Tack för tips!
Precis som för dig låg fokus mer på sparkvot och det ekonomiska. När väl det satt sig och livet faktiskt blev bättre fanns det ändå fog och rum för ytterligare en genomlysning. För vår del (eller min) så tog jag bort extraknäck som tog tid och energi. Vi spenderar också lite mer (om än minimalt) men det är inte ett himla vägande för eller emot en utefika eller något annat.
”Resan till målet är minst lika viktig om än viktigare än målet. Då målet är en milstolpe och en känsla. Medan resan faktiskt är något du lever i och bidrar till att livet levs.” Så är det verkligen. Man vill också bygga upp något som är hållbart även efter att målet nås.
Tack för kommentaren!
Jag håller med dig. Det är inte en lika sprudlande känsla längre när man gör månadsrapporter etc, det är som du skriver nu vardag. Vi har blivit med ”bekväma” nu också så det blir inte så mycket rekord när det kommer till månadssparande etc, utan pengamaskinen får göra det mesta av jobbet. Att styra vår egen tid är dock fortsatt fokus och jag känner framför allt att syfte och värderingar har blivit viktigare under de senaste åren. Jag vill fokusera mer på att på riktigt göra skillnad och göra bra saker 🙂 Sedan vill jag också ha mer tid för reflektion och återhämtning, så det är saker på to-do list att uppnå framöver 🙂
Min känsla är densamma. Stay the course men med mer fokus på med mjuka och värderingar / syfte.
Jag ryser på tanken av 8h jobb varje dag. Jag avskyr de öppna landskapen som de ser ut nu. Man känner sig som boskap.
Jag är under höstens hemmajobb insett att jag inte hatar jobb, bara allt omkring.
Så ingen tvekan från min sida att ni är på rätt spår.
Kan instämma att allt runtomkring är värre än jobbet i sig.
Skönt att landat och er nya livsstil satt sig på riktigt.
Herregud ja. Ibland känner jag att – är det detta vi skapat för oss själva? Sitta och mata in i en dator med lite raster och hittepåtrevnad?
Känner igen mig där, jag trivs med mitt jobb om jag får sitta hemma, men på jobbet i unkna myndighetslokaler som luktar damm, uselt kaffe och en massa påtvingade möten med folk jag inte känner eller vill lära känna, det kan jag gärna slippa. Kanske dags att bli egen konsult, och endast ta uppdrag på distans.
Efter jobb och uppdrag på myndighet och storföretag är det en ynnest att både konsultkontoret och nuvarande uppdrag har bra lokaler, särskilt kunden. Man inser vad det gör för trevnaden. Jag har dessutom inte riktigt förstått hur trött jag blir av den sociala samvaron för jag är ganska extrovert.
Kör på, bryt dig loss!
Jag började spara hårt (= halva lönen och drygt det) för 5 år sedan och då var det verkligen en uppoffring men numera går det på autopilot och utan budget. Skulle såklart gå att optimera men jag känner inte för det och behöver det nog inte heller för att nå målet i tid ändå.
Nådde 2 MSEK nyss så portföljen kommer växa bra av egen kraft vilket skulle kunna sänka sparmotivationen men jag vill inte riskera att missa min planerade exit 2025 så fortsätter spara hårt.
Exit 2025 låter ungefär helt underbart. Vi siktar på 2026 men får se om det håller. Finns så många osäkerhetsfaktorer i ett liv så det blir ett lite rörligt mål tänker jag.
Det är ändå gött att det blir lite autopilot och att man inte behöver optimera in absurdum. Det sätter sig och man kan leva på 🙂
Vi har absolut kännet ett ökat sug efter FIRE senaste året, kanske på grund av att vi varit lite föräldralediga och tyckt det varit härligt att inte jobba, och sen kan stämningen på jobbet i kombination med ökat hjärntrötthet för egen del också tillskrivas denna ökade längtan.
Du skrev att ”Fine men alla dagar ser inte ut så att man kan producera till 100% och därför hon hamnar i etiska dilemman ganska ofta.”
Jag jobbar som konsult och debiterar också mot kund, och jag hamnar sällan i några etiska dilemman. Enligt min chef ska kund debiteras för i princip allt, även om jag plockar ur diskmaskinen på jobbet eller gör något annat. Ägnar jag mig åt sånt som inte har med kunden att göra (läkarbesök, interna möten) debiteras detta som interntid istället. Om en uppgift ska ta 2 timmar och den tog för mig 4 timmar pga strul och annat jag inte själv har orsakat, ja då debiterar jag 4 timmar. Vi har aldrig hamnat i diskussion om detta, även om det ibland kan vara onödigt med tjafs kring debiteringsgrader.
Problemet för min fru är att projekten har snåla budgetar (ofta offentlig upphandling) och därmed kan man inte debitera annat än faktiskt arbete. Datorstrul, dagar med huvudvärk osv osv. Svårt.
Skönt att du har den slacken i debiteringen!
Ja, samma här. Oftast är jag 100% på samma uppdrag och då debiteras det enligt överenskommelse.
Det skiljer väl sig mellan branscher…
I början av vår resa var det magiska dopaminkickar att se varje månads sparbelopp bara rassla in på kontot. Jag visualiserade (även med ljudeffekter) hur en hög med pengar bara kastades in i ett förråd. Varje liten justering av kostnader gav en skön känsla av kontroll. Nu är vi på en helt annan plats, jag kan nästan tycka att jag känner mig mindre rik idag än för fyra år sedan, vi har definitivt slappat till på kostnadsnivåerna och lever ett liv i överflöd. Vi sparar 50% av lönen och det går på rutin men när en dags (idag) börsrörelser är lika stora som ett genomsnittligt månadssparande, får jag lite svårt att känna kicken av en enskild månadsinsättning. Jag har också blivit lite otålig och tycker att det är segt att vänta, vill gärna skjuta ut mig och spendera min tid med något kreativt och ute i naturen. Jag ser också att min kropp reagerar negativt på de stressnivåer jag utsätter mig för och har utsatt mig för under lång tid. Jag har ett jobb som definitivt är att ses som syftesdrivet och jag får göra skillnad på riktigt för andra som behöver det men ändå måste jag brottas majoriteten av tiden i vad som känns som meningslösa själsdödande processer och onödiga problem och konflikter.
Nä som skrivet här så måste jag mer aktivt ta vara på tiden och vända väntan till ett äventyr som bäst upplevs tillsammans med familjen nu när barnen är små och inte sen.
Tycker att det är så bra med den pepp som jag får av dina inlägg och andra i vår lilla fire community men jag är alldeles för dålig på att aktivera mig och skriva kommentarer själv. Tror att det kan vara en nyckel, sätta ord på mina tankar och dela det med er lite oftare.
Att sluta hetsjobba känns bara mer relevant för varje dag.
Tack för kommentaren Mr Deed!
Jag känner själv att det är väldigt värdefullt att sätta ord på det som pågår och vad man vill uppnå. Det grundar eller jordar en och man får fokus på det som för en själv är viktigt – vad det än må vara. Själv måste jag göra det eftersom det är så lätt att börja drifta bort och vips är en näve tid försvunnen.
Ja, det är ju så lätt att slarva bort tiden! Jordad och medveten om vad som är viktigt för mig själv, så bra. 🙂
Själva sparandet är definitivt på autopilot och inte alls lika spännande längre. Ibland kan jag bli frustrerad över att det inte går ”ännu snabbare” för någon del av hjärnan vill ha den där kicken av att fortsätta se den lavinartade utvecklingen i ISKen. Ett sparande på 25-30 tkr/mån har blivit vardag. Dessutom är större delen av de pengarna nu omstyrda till målsparande till föräldraledighet, växthus, renoveringar, mm. vilket gör att de inte växer lika fort (och dessutom kommer spenderas..!).
Vad sparandet har gett är dock ett helt annat mod att förändra vår situation. Handlingskraft. Köpa hus, byta jobb, gå ned i tid, vara hemma länge med barn, våga satsa på oss själva och vår hälsa istället för att springa på och göra som ”alla andra”. Det är ovärderligt, även om det också blir vardag efter ett tag. Vi är inte heller arbetsskygga på något sätt, men hur mycket och för vad vi arbetar har förändrats.
Jag känner inte ett lika desperat sug efter en radikal förändring längre som jag gjorde i början, för vi har ju redan gjort radikala förändringar i rätt riktning 🙂 Jag är mer nöjd med livet, vår riktning och mig själv som person än vad jag någonsin har varit tidigare. Nu väntar småbarnsåren, och det ska bli väldigt spännande att se vad det innebär för någon som har skaffat sig ett rejält sparkapital. Det har aldrig varit en nackdel förut, så jag förväntar mig att det ska underlätta nu också. Min hjärna gick in i föräldramode redan för flera månader sedan, vilket innebär att jag inte tar saker på jobbet lika personligt längre – ytterligare ett steg i rätt riktning.
Vill jag fortfarande ha RE i FIRE? Vet inte. Framtiden får utvisa vad som passar bäst då, helt enkelt. Ingenting är hugget i sten 🙂
Jag känner igen så mycket i ditt resonemang. Pengarna har möjliggjort så mycket för er och ni har fantamej tagit tag i det också. Vi fann sparandet i en annan fas men jag önskar att vi gjorde det tidigare. Några år försvann men samtidigt var det de åren som gjorde att vi vaknade upp.
Pengar är ett verktyg. När man inser det kan livet styra. Gillar ”Vill jag fortfarande ha RE i FIRE? Vet inte. Framtiden får utvisa vad som passar bäst då, helt enkelt. Ingenting är hugget i sten”. Pengarna möjliggör det ni kommer fram till.
Har nu en ”paus” ifrån börssparande i princip. Detta för att kunna satsa på nya boendet. Tänker mig att jag kommer kunna pytsa in en hel del till sommaren om nivåerna ligger lite lägre då :p
Överlag tycker jag också de första åren när man ackumulerar kunskap och börjar se över vardagsekonomin och gör förändringar är det roligaste. Efter ett tag finns det inte något/lika mycket att göra (beroende på vilken stil du har, är du väldigt extrem kan du nästan alltid kapa på mer utgifter, t.ex. ha iskallt hemma, laga mat på jobbet, tag med termos och fyll med kokat vatten på jobbet, använda publikt WiFi, endast äta containermat, endast ta emot kläder som bortskänkes etc).
Tror man lägger basen de första året/åren, sedan flyter det mest på, men det går lite upp och ned. Ibland när jag känner att utgifterna sprungit iväg längtar jag efter att stoppa inköp.
/Arbetsplanen
Verkligen så. Mycket av jobbet görs i början och sedan är det bara att leva på. Början var kul. SÅ mycket som kunde skruvas på och förkovra sig i. Nu måste fokus vandra vidare och fyllas med annat.
Låter som du har ett bra fokus. Är boendet köpt eller är det sparande för en flytt? Har du ngt boende/område i sikte?
Jag är nästan nykär i FIRE för stunden, men det beror nog på att jag insett att det är så otroligt mycket närmare än jag från början hade föreställt mig. Jag hade nog tänkt att jag skulle behöva jobba närmare 10 år till, men trots en lång föräldraledighet så ser det nu ut som att snarare handla om 3-5 år beroende på hur mycket jag väljer att jobba när jag kommer tillbaka efter föräldraledighet.
I övrigt så håller jag med om att allt går på autopilot. Det är inte direkt svårt att spara pengar, även fast jag vet ungefär tusen områden jag skulle kunna optimera ytterligare om jag var villig att göra uppoffringen. Det är jag dock inte för närvarande så jag håller mig till de rutiner vi skapat och kämpar på, men passar på att njuta lite av det vi faktiskt har uppnått redan.
Jag läste i kommentarsfältet om personer som inte får samma motivation när beloppen på ISK växer. Jag kan förstå det till viss del, mitt konto går ofta upp och ner mer än min heltidslön brutto varje månad. När jag jobbade, och till viss del även nu, såg jag dock till att bli pepp av mina insättningar som jag trackade systematiskt. Jag gör så fortfarande, men sparar av förklarliga skäl betydligt mindre just nu. Tack för bra inlägg förresten!
Haha detta inlägg fick mig lite nykär i FIRE också. Det är något med interaktion och kloka människor. Gillas!
Underbart för dig och er att ni har så kort kvar. Vilken känsla! Kanske vi klarar av det på 5-6 år till – men vem vet, det kan gå snabbare och långsammare. Den insikten gör också att man måste leva ett ok liv under tiden mot FIRE också. Vad detta ok är ju å olika för alla OCH det förändras i takt med att livet förändras och saker sker. Livet alltså! Man tror att man greppar det sedan vips – händer något och man måste justera i smått och stort 🙂
”Congratulations. That odd, slightly bored feeling you have is the feeling of becoming rich .” (MMM) Med det sagt, jag håller med till 100%. Jag kan verkligen sakna de första två åren. För att inte tala om de första två aha-veckorna. OMG, som att se ljuset.
[…] tror toppen är nådd? Ibland gör man rätt har skrivit ned intressanta tankar och lärdomar om hur det känns med FIRE. Tycker det är jätteintressant att läsa om andras resor! Nu har inte vi kommit lika långt på […]